Påskaftons kväll brann påskelden på Ekeberget och spred sitt sken över nejden. Tack till Sven som körde upp riset och till Lars-Rune som bidrog med halm att tända med!
I år tändes elden ovanligt tidigt på kvällen, eftersom påsken låg tidigt och år och vi inte ens hade hunnit gå över till sommartid. Detta kan ha bidragit att vi inte var riktigt lika många som vanligt, ca 30 personer.
Förr var det vanligt att det sköts med raketer och smällare i samband med påskelden, men det har minskat under årens lopp, till glädje för både hundar och miljö. Och de fladdrande lågorna och det vackra gnistregnet från elden som steg upp mot kvällshimlen var väl så vackert att beskåda. Vi tänkte därför att vi fortsättningsvis ska annonsera påskelden som fyrverkeri-fri. På så vis är även hundar välkomna till påskelden.
I helgen har raku-ugnen gått varm hos Eva Weissbach i gamla skolan, där det har hållits en kurs i rakubränning. Kursledare var Marion Falk från Skåne, som jobbat med keramik i hela sitt vuxna liv.
Raku är en gammal japansk metod som ger speciella effekter i godset, som krackelering och skiftningar i en mängd färger och de fyra kursdeltagarna, vänner till Eva, experimenterade friskt med olika former och glaseringar.
Rakubränningen sker i fem steg. Man utgår ifrån alster som man format och bränt tidigare i en vanlig keramikugn.
I första steget appliceras glasyr i olika kulörer och mönster.
I steg 2 torkas godset i en vedeldad ugn, vilken deltagarna själva byggt.
Sen ska de in i den speciella raku-ugnen där de ska brännas 20-30 minuter tills glaseringen smält ut.
När de tas ut därifrån uppstår den typiska krackeleringen i glasyren. Så bärs de med tång till en bädd av kutterspån.
Spånen antänds av den varma keramiken och en hink ställs över. Det som händer nu är att elden gör slut på syret inne i hinken och detta kallas reducering.
När godset tas ut därifrån ska det först antingen doppas i en balja med vatten eller – för större alster – viras in i en våt handduk. Slutligen putsas sotet bort med stålull och ytan framträder. Först nu kan man se vilken färg det blev.
Många vackra saker med spännande färgskiftningar blir resultatet av helgens arbete. Den självklara frågan till Eva och Marion blir ju nu om de kan tänka sig att anordna en kurs även för Bråttensbyborna framöver. Och de gör de gärna om intresse finns.
Årsmötet den 20 mars 2024 inleddes av Stellan Åström som berättade om sin bok Nossan. Han skrev en skrift om Orraholmen och skulle sedan göra ett bildspel om Nossan. Manuset till bildspelet svällde och det fick bli en hel bok på 160 sidor. Namnet Nossan är från medeltiden och lär betyda ”smycket”.
Vi fick avnjuta ett bildspel längs med Nossans väg norrut mot Vänern från Nossekälla i Borgstena. Bäckar från sydsvenska höglandet mynnar i Nossekälla och därifrån rinner Nossan som ett litet bäckflöde. I Ölanda ansluter Vimlebäcken och Nossan börjar likna mer en å. Längs med ån passeras många vackra valvbroar som klassas som kulturhistoriskt värdefulla fornlämningar. Det har funnits gott om kvarnar, sågverk, tegelbruk, kraftvek vid forsarna. Byggnader som minner om verksamheterna förekommer men ofta är det bara rester kvar. Vid Laggardammen var det ett blomstrande tegelbruk där tegelrör och byggnadssten tillverkades. Härifrån togs material för att exempelvis bygga huset där Alingsås Sparbank håller till på Storgatan Stellan visade gamla foton från järnvägsbron i Herrljunga då det inte fanns. elektriska ledningar. 1923 skedde elektrifieringen. Bron var från början enkelspårig. När järnvägsvallen byggdes i anslutning till vattenfallet och bron, grävdes massor ut vid sidan om och en damm bildades. Längs med dammvallen uppstod den så kallade kärleksstigen. Bron vid Vreta var från början ett vadställe och kallades kyrkvägen eftersom folk från Vreta gick däröver till den gamla kyrkan vid prästgården.
Vid Fölene bro visades en stor fällbar bykbrygga som utgjorde byns tvättplats. Där fanns också ett mejeri. Gamla Fölenebro revs 1923 och eventuellt hade Stellan ett foto på den, men det var inte belagt.
Många stora vägar, huvudleder, har gått genom vårt område och den gamla vägen längs med Ölanda mot Annelund kallades Kungsvägen. Det fanns gott om gästgiverier längs med vägarna och på Lofsgården i Stenunga var det ett lite större gästgiveri. Böndernas hästar växlades vid gästgiverierna och när Jean Baptist Bernadotte (Carl XIV Johan) blev kung sprängkördes hästarna och en del dog. Bönderna var förgrymmade på fransoserna. Apropå hästar berättade Stellan om en incident när han som 11-åring fick i uppdrag att köra farfars stadiga och lugna häst för att räfsa hö på Tarsleds mader. På hemvägen satte hästen av i galopp in till Herrljungas centrum, där han sedan lugnade sig. Stellans farfar arbetade i kyrkan och det var till honom hästen hade så bråttom.
Stellans far fotograferade mycket och hans bildskatt förvarades i Spårabolstugan på Haraberget. I och med branden gick 3000 bilder beklagligen upp i rök.
Stellan har bland annat använt Gustav Evalds bygdeböcker som underlag till boken. Vi fick följa med till Baltorps kvarn i Barne-Åsaka. Där har man sprängt i berget för att sänka ån med fyra meter. Sågverket fungerade inte efter å-sänkningen, foton på stenvalv i Baltorp visar på en helt annan vattennivå. Å-säkningarna gjordes för att erhålla mer åkermark. Den så kallade Klastorpssjön vid Ölanda är ett exempel på en sjö som uttorkades. Numera vill man återskapa våtmarker. Ett bra exempel på en dämning är Orraholmssjön med sitt rika fågelliv.
När trädbristen och svältorna brett ut sig anlades en skogskola och plantskola på Starrholmen i Tostared av jägmästare Oskar Emanuel Gyberg på 1840-talet. I sammanhanget fanns en annan jägmästare som hette Mörk och något mystiskt hände honom. Det finns planer på att skriva en berättelse om skogen och om Starrholmen. Vi kan troligen se fram emot fler böcker av Stellan Åström.
Tack för ett givande föredrag och att vi fick möjlighet att köpa boken.
För ett och ett halvt år sen var Lennart Palm i Bråttensby bygdegård och höll en uppskattad föreläsning med titeln ”Från gravvalvsvarligt till dödskul” (se artikel från 28 september 2022). Nu har han varit tillbaka med del 2 på samma tema.
Lennart Palm
Att ämnet är populärt framgick av att bygdegården var närmast fullsatt med 35 personer. Lennart Palm är musiker med adelsgravar som hobby och reser till synes outtröttlig runt i landet på jakt efter gravar som han dokumenterar. I nuläget har han koll på ett 60-tal gravar och det händer ibland att medlemmar ur Riddarhuset ringer och frågar om han vet var deras släkt har sina gravvalv.
Gravvalv kan finnas under kyrkgolvet eller separat i en gravkulle eller gravhus på kyrkogården. Redan förra gången berättade han om hur svårt det ofta kan vara att hitta och få tillgång till gravvalven och de som är placerade under kyrkgolv är naturligtvis de svåraste, eftersom valven kan vara igenfyllda med sten och grus. Ofta har man heller inte förstått att ta vara på namnbrickor som anger vem som ligger i kistan eller ordna den miljö med stengolv och god ventilation som kistorna behöver. Detta trots att Begravningslagen säger att en grav ska ”hållas i värdigt skick”.
Hästskjuts till skolan
I sin forskning har Lennart Palm fått veta en hel del om de ofta färgstarka personer som ligger i kistorna. Norra Europas största gravvalv med guldplattor i taket och rymmandes sju kistor finns på Östra kyrkogården i Göteborg och tillhör familjen Seaton.
Dessa bilder är från Seatons gravvalv på Östra kyrkogården i Göteborg. Bilderna kommer ur Lennarts Palms föreläsning.
Det berättas att sonen Georg skjutsades med häst till skolan. Läraren tyckte dock inte att en elev behövde utmärka sig så mycket, utan att Georg kunde gå till skolan som de andra. Inga problem, Georg traskade till skolan precis som kamraterna. Det var bara det att bakom honom gick en betjänt och bar hans skolböcker. En kuriosa vad gäller graven är att Georgs syster Elinor placerades i sin makes familjegrav i Stockholm, medan maken ligger i sin hustrus familjegrav i Göteborg.
Margareta Hvitfeldt hade norsk härkomst. Hon grundade Hvitfeldtska skolan i Göteborg samt skapade en stiftelse med utdelningar till duktiga elever och lärare. Hennes likaså norske kusinson, Ivar Huitfeldt, var dock inte lika mån om sitt grannland, utan deltog i Danmarks försök att inta Sverige i början av 1700-talet, vilket misslyckades.
I Onsala ligger Sveriges mest kände kaparhövding, Lars Gathenhielm, Lasse i Gatan, begravd. Han ligger i en marmorkista och benen är hopknutna med en sidennäsduk för att garantera att han inte ska gå igen.
En björn i kistan
Ett särskilt spännande öde fick adelsmannen Lorentz Kristoffer Stobée som har sitt gravvalv i Råda kyrka. Han var utbildad inom botanik och trädgårdsskötsel och bosatt i Lidköping med sin familj. Under det stora nordiska kriget i början av 1700-talet blev han satt att försvara fästningen i Viborg. Men efter att den intagits av ryssarna hamnade han, efter en sejour som parkanläggare i St Petersburg, i fångläger i Arkhangelsk, Sibirien. Därifrån fick han bud om att hans vän Gyllenroot hade lurat Stobées hustru att maken dött i Ryssland och hon hade då gift om sig med Gyllenroot. Stobée förstod nu att han måste ta sig hem, och han rymde, efter att först fått hjälp att ta död på en tam björn och lägga den i en kista som påstods vara Stobées. Längs vägen fick han vid ett tillfälle även klä ut sig till amma för att undkomma sina förföljare. Väl hemma i Lidköping kördes rivalen ut ur slottet och blev sedermera halshuggen, medan Stobée och hans Kristina levde lyckliga i alla sina dagar.
Keruber och dödskallar
Efter att ha berättat om Bråttensby kyrkas två gravvalv (se förra artikeln 220928), avslutade Lennart Palm sin framställning med att visa bilder på vackra renoverade kistor tillverkade av trä, sten och koppar, med utsmyckningar av silver, guld och sammet. Statyetter och reliefer i form av keruber, dödskallar och den grekiske krigsguden Ares är vanliga, medan en mer ovanlig utsmyckning föreställer en ängel som blåser såpbubblor.
Vår ordförande Christer Håkansson tackar Lennart Palm
Någonstans i mitten av föreläsningen blev det paus med kaffe, te och sju sorters kakor, där varje styrelsemedlem, Christer, Eva, Börje, Ninni, Lars och Lotta, hade bidragit med varsin kaka, och vetebrödet kom från Lindströms bageri.
December är traditionernas tid och traditionen med berättarkväll i bygdegården vill man gärna upprätthålla. Kombinationen risgrynsgröt, sprakande brasa och olika berättelser med tillhörande reflektioner, samt avslutning med fika är alltid trivsam, inte minst denna kväll när snön och vinterkylan härskade utanför. Tolv personer var vi som samlades och ett återkommande tema i år var historia: bygget av järnvägen mellan Borås och Varberg på 1870-talet (Christer) och bygget av Bollåsavägen på 1930- och 40-talet (Barbro), huskurer från en gammal soldathandbok (Anna), dramatiska bränder i bygden på 1930- och -40-talet (Eva) och en brasa som lyckligtvis inte utvecklades till en skogsbrand i Bråttensby (Ingvar) samt Pauls berättelse om jordbruk och hur han startade verkstaden på Guntorp på 1950-talet (Kjell). Ett mer udda historiskt inslag handlade om hur CIA försökte operera om en vanlig katt till ”spionkatt”, något som inte lyckades så bra (Sune). Vi fick också höra ett tänkvärt kåseri om artighet förr och nu (Margareta).
En härlig frisk skogspromenad i sol och minusgrader är inte det sämsta sättet att tillbringa en söndagsförmiddag på. Det tyckte i alla fall vi tolv personer och två hundar som var ute och gick i Bråttensbyskogen med start vid ”andra vändplan”.
Första stoppet – efter en fika i en solig glänta – var Ejes källa belägen i kanten av Långåsen. Namnet fick den för ca 50 år sedan, efter Eje Sjöberg, som bodde i närheten. Det var också då som Stig Dalberg, även kallad Vårgårdaälgen, byggde ett tak av sten över den skreva i berget där källan rinner upp. Men den är känd som en offerkälla redan långt tillbaka. Följande finns att läsa i gamla uppteckningar:
Vid Långås (där Hanna Sjöberg nu bor, 1928) fanns förr en offerkälla, där man offrade småslantar, knappar, nålar o dyl. för sjukdomar. Man fick ej ta något ur denna källa, för då fick man de sjukdomar som offrats för. (August Larsson, född 1856 i Bråttensby)
Offerkälla finns nära gränsen till Eggvena. Antingen hör marken till Johan på Guntorp eller till Gäddegården. Det är säkert inte mer än 25 år sedan (alltså omkr. 1910) folk i Bråttensby gick till den källan och offrade pengar. (Greta Lindelöv, född 1868 i Bråttensby)
Christer Håkansson berättade om offerkällan och rävgryt och läste om jordkulan.
Vi besökte också Vall-Svens jordkula på andra sidan sockengränsen i Eggvena. Den grävdes fram runt 1960. Väggarna står kvar och man kan se var eldstaden var, men taket är borta.
Barbro står i jordkulan medan Christer redogör för Vall-Svens förehavanden. Eldstaden syns till vänster.
Om Vall-Sven finns det många berättelser som återges både i Eggvenaboken, Herrljungaboken och på Bråttensbys hemsida, och Christer läste upp en del av det som har berättats om denne lite udda figur. Han var äldste son till soldaten Anders Carlsson Brodd, kunde läsa hjälpligt men inte skriva. Däremot sades han vara synsk och kunna förutspå dödsfall. Det hände att han såg likfärder vid kyrkan när någon snart skulle dö. Han försörjde sig med att gå dagsverken, bl.a. arbetade han på Guntorps tegelbruk, och han hade även till uppgift att valla socknens får, ”ett par hundra får”, enligt vad han själv sa. En platt sten på Gröna berget kallas för Vall-Svens predikstol, och där sägs han ha stått och predikat för fåren. Vid ett tillfälle råkade han i bråk om pengar och dömdes till 4 månaders straffarbete för knivhugg. Jordkulan i Eggvena byggde han sedan han supit upp de pengar han samlat in för att bygga sig en stuga, men när han dog vid den aktningsvärda åldern 85 år, hade han fyra kronor i sin ficka som skulle användas för en kista. Han är begravd på Eggvena kyrkogård.
Från promenaden den 20 november. Det brukar vara fler personer.
Nu har det gått några veckor sedan vi startade våra gemensamma måndagspromenader.
Jag och Monika Hermansson började promenera tillsammans för ungefär 2 år sedan. I höstas kom Monika med idén att vi kunde ”annonsera” på hemsidan och kanske få med oss några fler på promenad.
Vi gick från Höbrona via Skåphult och Luttorp tillbaka till Höbrona. Några ansluter efter vägen mot Frisegården.
Detta har visat sig vara en lyckad ide´. De gemensamma promenaderna är ett utmärkt sätt att träffas, få höra lite nyheter om vad som timat, samt lära känna varandra bättre. Vilket är härligt! Sedan får ju kroppen sitt också.
Varje jämn vecka tar vi lite längre tur och ojämn vecka lite kortare. Vi utgår från korsningen på Eggvenavägen mot Gäddegården, Höbrona klockan 10.00 och går mot skogen via Håkanssons. Ingen anmälan behövs, bara att komma till Höbrona i tid.
Ibland kommer hundar med vilket har fungerat bra. Själv funderar jag på att ta med en häst nästa gång! 😊
Söndagen den 12 november tillverkades julprydnader i halmslöjd med konsthantverkare Gunnel Johansson som lärare i Bråttensby bygdegård. Vi var en lagom grupp på elva elever. Det var varmt och skönt i bygdegården denna gråmulna söndag i november. Precis innan vi samlades vid 10 tiden bildades en glipa i himlen där solen kunde anas.
Gråmulen söndag
Gunnel hade med sig fuktig halm redo att börja användas samt övriga tillbehör. Vi gjorde enkla prydnader såsom små julstjärnor och tomtar av råghalm. Förutom halmen behövdes det en liten sax, rött garn, lite lim och rött filttyg.
Monica får hjälp kursledaren Gunnel
Råghalmen är av en gammal sort som växer sig hög lagom till skörden i början av juli. Sådden sker på hösten då den hinner bli några decimeter hög. Gunnel får rågen av en bonde som inte använder de nya stråförkortade rågsorterna. Gunnels före detta grönsaksland används numera också för rågodling. Det är mycket arbete med att förbereda den skördade rågen för halmslöjd. Den kan lätt börja mögla. Rågen ställs på tork under tak och får blekas i solen innan den tas in. Först rensas det yttre skalet bort och nästa steg är att lägga rågen i ett badkar. Man klipper sedan i noden och drar bort nästa skikt. Toppstrån och mellanstrån är bäst att arbeta med. Andra sädesslag som havre och korn lämpar sig inte lika bra som råg. Havren är så skör och kornet har så korta strån.
Anna med en julstjärna
Vi började med små stjärnor som man enklast knyter ihop med lintråd. Det gäller att dra åt ordentligt efter som halmen krymper när den torkar. Dubbelt halvslag först och sedan helst en råbandsknop även om en käringknut också funkar. Under fyra timmar hann Gunnel instruera fyra olika halmmodeller, en dubbelstjärna, en Betlehemsstjärna med en så kallad planknut, en stjärna gjord av två trianglar samt en tomte.
LisaLunaLinda
Vi hann också med en fikapaus med Margaretas goda drömtårta och Monicas goda fudge. Till lunch serverades en kräftsoppa med hembakat bröd och ost. Stort tack till konsthantverkare Gunnel Johansson och deltagarna för en inspirerande och jättetrevlig sammankomst. Bråttensby Bygdegårdsförening genom Eva Bayard
När Lovisa och Joakim ställer till med bröllop så är det minsann inte fråga om någon snabbvigsel i hemlighet, nej, då blir det kalas för släkt och vänner och hela byn! Folk vällde in från när och fjärran till Gäddegården där bord var uppställda för 180 personer. Två äreportar hade ställts upp på gräsmattan kvällen innan, en från grannarna i Bråttensby och en från grannar i Eggvena.
När alla slagit sig ner tågade brudparet in under äreportarna till tonerna av Brudmarsch från Delsbo, spelad av Mariana Bartholdsson på nyckelharpa. Ulla Wendel förrättade vigseln och brudgummen och bruden svarade utan minsta tvekan varsitt klart JA på hennes fråga om de ville ta varandra till äkta makar. Anna Øidvind och David Hårsmar framförde två vackra kärlekssånger med ackompanjemang på keyboard av Jonathan Svennberg: ”Du är allt” av Sonja Aldén och ”Grytan” av Ujje Brandelius.
Efter vigseln tog kaffekalaset vid. Kakfaten dignade av den ena läckerheten smarrigare än den andra och följdes av ljuvliga jordgubbs-gräddtårtor bakade av brudgummens mor.
Samtalen tog vid runt borden, det var skratt och glam och barn som sprang runt och lekte. Efter en stund ställde sig Monica Hermansson och Lovisas pappa Bengt Zagerholm vid mikrofonen och höll varsitt fint tal till sina barn, som nu fortsätter sin vandring tillsammans i livet.
I bersån hade blommor och presenter samlats och där fanns även gästböcker som vi fyllde i innan vi tackade för denna minnesvärda dag och gav oss hemåt.
Ett stort tack till Lovisa, Joakim och alla andra (inklusive det vackra vädret) som hjälpte till att göra denna bröllopsdag till en så glad och lyckad tillställning och ett minne för livet, inte bara för brudparet själva, utan för hela Bråttensby!
Förr i tiden var det många som kunde göra rönn- eller sälgpipor. De skulle göras när träden savade på våren, i maj-juni. Hur många kan det idag?
Vi i Bråttensby bjöd in till en liten lektion den 5 juni. Ca 15 personer samlades i skogsbrynet med fin utsikt mot Skattegården ända bort till Remmene. Christer hade ordnat några späda rönnar och visade två olika pipor, en enkel och en lite mer avancerad som går att spela melodi på.
Knivarna togs fram och tillverkningen började! Hur var det nu man skulle göra? Inte helt lätt, men alla hjälptes åt och det blev många pipor, tunna, tjocka, entoniga och med melodi. Alla fixade de vassa knivarna, inga plåster behövdes! Innan det medhavda fikat togs fram hölls en liten konsert!
Rönnpipor skall användas medan de är nygjorda innan de torkar. Vill man behålla dem till nästa dag så kan man lägga dem i vatten över natten, berättade Christer.Tacksamma över lektionen och samvaron lämnade vi skogen. När vi gick därifrån kom knotten!
Senaste kommentarer