Korna var glada och ystra när de fick komma ut i gröngräset. (Foto Barbro Johansson)
Första maj firades med kosläpp på Guntorp. Lovisa och Joakim hade bjudit in gamla och nya ortsbor och många hade kommit till begivenheten i det vackra vädret.
Åskådare i alla åldrar. (Foto Barbro Johansson)
Den nyasfalterade ytan där plansilon ska ligga blev en utmärkt parkeringsplats. I väntan på att korna skulle komma ut kunde man satsa och gissa på vilken ko som skulle komma först. Det gick också att handla av Emmy Zagerholm, som sålde majblommor, rabarber, kalvdans, plantor och fröer – de senare i egenhändigt tillverkade påsar – och av Ida Alfredsson, som sålde honung och krukor. Monica serverade kaffe och bullar till de fikasugna. Överskottet, 2200 kr, går till Bygdegårdsföreningen.
Många passade på att satsa pengar i ”ko-lotteriet” och att handla av Emmy. (Foto Barbro Johansson)Emmy och Lovisa hade gjort fina fröpåsar av gamla tapeter. (Foto Barbro Johansson)
Två traktorer på gårdsplanen, en från 1960-talet och en från 2024, visade åskådligt på utvecklingen inom jordbruket. Den nya traktorns bakhjul var nästan lika stort som hela den gamla traktorn.
Mycket har hänt på sextio år. Traktorn till höger köpte Stig Hermansson på 60-talet, den till vänster är helt ny. (Foto Barbro Johansson)
Klockan 11 samlades alla längs staketet och några minuter senare kom så korna ut, sprudlande vårystra, och rörde upp ett moln av damm. Allra först ut genom lagårdsdörren vågade sig ko nummer 442. Lycklig vinnare på detta nummer var Olivia Lindblom, som fick en korg med diverse godsaker i pris. Lisa Bardby vann en korg vid ett utlottat pris.
Olivia Lindblom hade gissat på rätt ko, och fick en korg med mycket gott att äta i pris. Den vinnande kon står närmast bakom. (Foto Pia Bengtsson)
Kosläppet är en trevlig tradition och ett tillfälle att få se en modern mjölkgård och att träffa nya och gamla bekanta med anknytning till orten. Tack till familjen Hermansson-Zagerholm för det fina evenemanget!
I år var påsken sen, vilket gjorde att vår påskeld tändes först klockan 21. Till allas glädje tog det också fart och brann bra, trots att det småregnat under dagen. Men riset, som Samuel Öberg så förtjänstfullt kört upp, var torrt och halmen och vinden gjorde sitt till. Och det var förstås bara bra att det kommit regn på alla torra löv som ligger på Ekeberget. Ett 40-tal personer kom och vi fick även avnjuta ett praktfullt fyrverkeri som Bengt Lundell bjöd på.
Till årsmötet den 19 mars hade Gunnar Ivarsson från Herrljunga Hembygdsförening bjudits in. Han är väl förtrogen med det gamla Herrljunga och kan personer och årtal på sina fem fingrar. Den här kvällen fick vi en närmare presentation av Storgatan från slutet av 1800-talet fram till idag, vilket förstås är väldigt intressant för oss som rört oss i Herrljunga under årens lopp.
Gunnar visar ett äldre flygfoto över Storgatan Herrljunga. Foto Kjell J
Gunnar berättade om många av de hus och inrättningar som funnits under årens lopp, och det som slår en är att det fanns så många fler affärer förr i tiden. Det var bl.a. charkuterier, konditorier, apotek, bokhandel, konfektion, sybehör, hattaffär och ett flertal specieriaffärer. När bilarna börjat komma hade varje specerihandel och järnaffär också en bensinpump och det fanns tio stycken av olika märken längs Storgatan. En finsk bastu fanns under en period vid fisktorget, där ICA nu ligger. Bastun kom sedan att hysa Erik Stjernas stoppmöbeltillverkning, vilket var grunden till Stjernmöbler.
Bron över järnvägen vid nuvarande ICA-entré.
Järnvägen från Borås korsade tidigare Storgatan längre västerut, banvallen var nedsänkt och en bro ledde över järnvägen. När spårbredden ökade kunde tågen inte köra i så skarpa kurvor längre och järnvägen flyttades till sin nuvarande sträckning. Den gamla banvallen fylldes igen och blev till ”Promenaden”, som det fortfarande finns lite spår kvar av.
Många var intresserade av Gunnars föreläsning. Foto Kjell J
1960-talets rivningshysteri fick lyckligtvis aldrig något genomslag i Herrljunga. Längs Storgatan finns därför många av de hus som byggdes under 1900-talets första decennier ännu kvar och har bevarats i mer eller mindre ursprungligt skick.
Hus i Herrljunga som bevarats. Ur Gunnars bildspel
På kartor som Gunnar visade kunde vi se hur mycket Herrljunga har vuxit sedan början på 1900-talet. Då slutade samhället vid Västra Parkgatan, som nu går ner till Kunskapskällan och Altorpskolan. Åt andra hållet kunde man se att Hagen, som byggdes när spanska sjukan härjade efter första världskriget, låg ett stycke utanför samhället.
Ordföranden avtackar Gunnar. Foto Kjell
Efter föreläsningen bjöd Vi i Bråttensby på fika, ordnat av Margareta och Christer och därefter vidtog årsmötesförhandlingarna. Det blev omval på alla poster och en glädjande nyhet från kassören var att föreningen fått ett överskott. De största inkomstkällorna under året har varit försäljning av skrot, bygdegårdarnas tipspromenad och kosläppet.
Årsmötet. Foto Kjell
Följande val gjordes:
Ordförande: Christer Håkansson
Sekreterare: Eva Bayard
Kassör: Börje Aronsson
Ledamöter: Lotta Hagström, Ingrid Johansson, Lars Barkestedt
Tipspromenad i skogen vid Uddetorp hos Eva Bayard den 22/2 under Carl den 16 Gustavs nådiga regim. Nåja någon bestämmanderätt har han knappast säger han si tycker en del så och säger han så då tycker folk si.
Rök men ingen eld. Foto Christer Bengtsson
Nåja nu skulle det inte handla om kungen utan om arbetet för att få fart på en stor hög med ris som det var tänkt att eldas upp för att därefter bilda en glödhög för att grilla sin medhavda korv eller något annat som folk kunde tänkas vilja förkolna, för att därefter inmundiga med god aptit. Säkerligen skulle samma anrättning upplagd på en tallrik hemma i köket utmynna i allt annat än vällust, mer kanske ramaskri över bränd mat. Kanske får herrn då åka till närmsta korvschapp eller nuförtiden heter det pizzeria, för inhämtning av någon typ av maträtt.
Det bjöds på korv och pajer. Foto Christer Bengtsson
Och nu tillbaka till rishögen, 2,5tim före klockan T., påbörjade jag (Sune) uppeldandets av en styck hög i god tid. Efter en halv timme började jag dock inse att riset bestod av en väldigt hög halt av H2O den medhavda tändveden och tändvätskan gjorde dock ej något större intryck på rishögen. Efter en timme var rishögen lika sur som när jag började. En känsla av misslyckande började infinna sig, dunken med tändvätska blev allt lättare, man skulle kunna säga att tändvätskan gick upp i rök, men inte ens rök för röksignaler blev det. En halvtimme kvar till klockan T var det bara att inse slaget var över. Rishögen låg där och ruvade, om man gick nära skulle det gå att se två mörka fläckar det var allt!
Rishögen som inte ville brinna. Foto Christer Bengtsson
Nu hade Eva medtagit en st klotgrill så helt hopplöst var det inte för dom som ville bränna lite korv. Vid 14 tiden kom det ett antal automobiler och ur dessa steg det ett antal medmänniskor, det kom även en del användandes sina apostlahästar. Vi blevo 2st över dussinet.
Sune och Margareta i samtal vid klotgrillen. Foto Christer Bengtsson
Ett antal grupper gick iväg för att svara på tipspromenadfrågor personligen fick jag försöka köra med uteslutningsmetoden och sedan gissa. En del handlade om geologi. träd, torp, en om fotboll (märkligt) En om hur länge björn sover. Andra om annat. Vi gick förbi många träd en del större, en hel del mindre än dom stora. Mer sällan några små. Många hette Gran mindre antal hette Fura och en del var lövträd. Men på en plats gingo människor omkring med spejande ögon och letade efter en stubbe? Det förtäljdes då för mig att såg man en siffra och om bilden på tippspappret stämde med stubbens utseende, skulle siffran om satt på en pinne efter stigen införas på lappen.
Stubben. Foto Sune Johansson
När vi alla hade så lyckats att ta oss runt bannan i det lagom goda vädret så fanns det även mat uppdukat för dom som inte haft med sig tillräckligt med föda t.ex Sune) Sugen var man, det är oftast gott med något att tugga på när man är ute skog o mark. Maten som vi inmundigade Eriksons korv o rotfruktgratäng i en liten bullform. Det bjöds även på vinbärskaka av vilka jag avsmakade ett flertal, kaffe, saft och glögg som jag tydligen missade. Vi fick en genomgång av svaren på frågorna. Det var ingen som lyckats med att få alla svaren rätt men tio fick Kristin med dotter, nu är det kanske någon som undrar vilka dessa var tja hade ni varit där hade ni vetat! Dom flesta andra hade nog nio och åtta rätt? Sedan pratade en del varandra och andra pratade med andra tills vi tyckte att dagen började gå mot sitt slut, och vi alla drog oss hemåt. Den enda som blev kvar är högen mörk och tyst.
I Bygdegården den 29 november så var vi inbjudna till en berättarkväll som inleddes med kvällsmat bestående av risgrynsgröt och vörtbröd. Redan vi matborden började berättelserna flöda tex om hur julen firas i de olika hemmen och i Norge.
Margareta Håkansson inledde berättandet vid elden med att referera och läsa kåserier ur Borås tidning bla om en liten ort i Dalsland, Dingelvik, som sedan Ragnar Ed berättade om för oss och hur han fick Telia att sätta upp en ny telefonmast i Dingelvik genom att vänlig fråga Telia hur det går med masten några gånger om dagen. Ingvar Valdemarsson läste upp ett avtal om undantag för den äldre generationen på gården på Backgården för mer än 100 år sedan, ett dokument som fastställdes av domstol. Sune Johansson läste ur en gammal bok om Linnés resor i Västergötland om hur människor levde, Christer Håkansson om pojkar som skulle ta med var sin skiva till skolan och vilka inre tvivel man kan få när man hör att den andre tog en låt som var mer populär och vad som då händer när det framkom en egen far var spelade på skivan, det svänger. Eva Bayard berättade om hantverkaren August Larsson som bodde vid Fölene Bro som förlorade ett ben och han gjorde ett träben till sig själv och började göra träben till andra och dessutom fick patent på konstruktionen.
De olika berättelserna ledde till andra minnen och frågor. Kvällen avslutades med kaffe.
Torpvandrarna söndagen den 24 november framför Kyrkstenen. Foto Margareta Håkansson
I det mulna och lite regniga vädret i söndags var vi åtta personer som gav oss iväg på en liten torpvandring. Från Jordbro gick vi söderut och lade märke till den gamla landsvägen parallellt med dagens väg från den skarpa kurvan. Vi passerade en milsten och tog av mot höger längs den gamla vägens sträckning mot Barbro Jarls hus. En liten skogsväg ner mot järnvägen ledde fram till Inga-Lenas dagsverkstorp på Backgårdens ägor. Inga-Lena (f 1845) kom från Tarsled, gifte sig 1868 med Gustaf (f 1829) på Hägnen där hon bodde i 10 år. Gustaf var arbetskarl för sin bror Johan som tagit över föräldrarhemmet Hägnan. Av någon anledning dog Gustav endast 47 år och den då 31-åriga Inga-lena blev änka. Hon och barnen, Albert, den minste bara ett år gammal, bodde kvar på Hägnan några år men de flyttade alla sedan till dagsverktorpet som då stod klart 1878. Inga-Lena gjorde dagsverken på Backgården och betalade arrenden för huset. Hon blev 83 år. De fyra barnen verkade klara sig i livet. Den älsta dottern Torin blev barnmorska i Bohuslän. Sonen Emil gifte sig med Hanna från Jordbro och bodde på torp nr 51. Anna gifte sig och flyttade till tegelbruket i Hoberg och Albert bodde i en lillstuga intill Inga-Lenas hus. Hennes hus var 30 kavadratmeter och Alberts 15. De båda husgrunderna, en ladugårdsgrund en vattenkälla och en jordkällare finns kvar. När Albert var 4 år fick han scharlakansfeber och blev blind. Han lärde sig bokbinderi och kunde utföra sitt arbete i hemmet. Han var musikalisk och spelade i Bråttensby kyrka. Albert Gustafsson ”blinde” dog 1951. Hans hus flyttades till Bravs och står som lillstuga där.
På vägen mot Kyrkostenen stannade vi till lite och tittade på Alberts hus på avstånd. Vid Kyrkostenen berättade Tore och delade ut en karta från 1799 där det framgår att stenen är en sockengränsmarkering i söder mot Landa. Att den kallas kyrkostenen beror på att stenen liknar en kyrka. I torpboken finns en torpstolpe på Råarebacken som man spekulerat om att där skulle legat en kyrka, gemensam för Landa och Bråttensby. Herman från Hägnen (Johans son) har berättat att det börjat byggas ett värn för att skydda sig mot danskarna på Råarebacken och inte en kyrka. Osäkerheten om vad som varit på Råarebacken kan ha att göra med Kyrkostenen. Här tog vi en fikapaus och hade tur att få se och höra en spillkråka som flög förbi.
Torpskylten vid Emil Sjöbergs torp. Foto Margareta Håkansson
Promenaden gick vidare tillbaka mot Jordbro, till Inga-Lenas son Emils torpställe. Han var artellerist och regemnstmusiker och fick soldatnamnet Sjöberg. Alf Sjöberg på Stenholmen, sonson till Emil, vet att han spelade fiol som regemenstmusiker i Karlsborg. Den ca 40 kvadratmeter stora husgrunden finns kvar bland smågranarna och en annan grund i gränsmuren kan ha varit ett svinhus. Längs muren vid den lilla vägen finns en trevlig stenbänk. Bostadshuset revs och såldes i mitten på 1930-talet. Det står nu på ”Hjorts” ställe norr om järnvägen.
Vi konstaterade att det blev en trevlig tur trots vädret. Jag tror att vi skulle kunna göra om turen till våren med ackompangemang av fågelsång.
Solen lyste på deltagarna vid årets tipspromenad i Bråttensby, kvällen var varm och hagarna ovanför Frisegården visade sig från sin bästa sida.
Frågorna var av blandad svårighetsgrad. Allra svårast visade sig frågan om vilken av socknarna Remmene, Eggvena och Fölene som är störst vara, där rätt svar är Fölene med 19 kvadratkilometer. Den fråga som flest svarade rätt på var vilket land som förra året blev det fjärde att landa en rymdsond på månen. Det var Indien.
Tre personer hade 11 rätt och av dem blev Annika Svensson 1:a, Ida Johansson 2:a och Ulrika Johansson 3:a. Bland barnen hade Frida Öberg, Linn Öberg och Alfred Philipsson 12 rätt. 68 vuxna och 8 barn deltog.
Efter promenaden samlades alla i – och en del utanför – bygdegården där det bjöds på kaffe, smörgås och kaka, bakade av Margareta, Eva och Lotta. Det blev dragning på de tre lotterierna, genomgång av de rätta svaren och prisutdelning.
Den 9 maj blev det äntligen dags för korna att få komma ut på grönbete! Kosläppet blev framflyttat en vecka pga för våta beteshagar. Vädret för dagen var perfekt för korna, gråmulet och kyligt, inget bländande solsken. Vi åskådare tyckte att det var rena vintervädret!
Bild Margareta Håkansson
Folk strömmade till från kl 10 och i väntan på kosläppet kunde man titta i kalvstallet, fika och handla i marknadsstånden. Utefter Guntorps ladugård stod en lång rad med marknadsbord, där lokala försäljare sålde kalvdans, rabarber, plantor av olika slag, hönsägg, ankägg, honung och virkade disktrasor.
Emmy säljer kalvdans, rabarber och tillbringare. Bild Monica Hermansson
Kl 11 öppnade Joakim dörren till ladugården och korna strömmade ut i en lång rad. Ko nummer 351 kom först! Många av oss åskådare hade ”spelat på” vilken ko som skulle komma först. Nummer 351 hade dock ingen gissat på, så priserna fick gå till dem som kom närmast.
Det är viktigt att hålla rent. Bild Monica Hermansson
När vi studerat korna en stund (och de oss!) och konstaterat att de trivdes i det gröna gräset var det dags att tacka för oss och lämna gården.
Tack Lovisa och Joakim, och era medhjälpare för en trevlig förmiddag!
Påskaftons kväll brann påskelden på Ekeberget och spred sitt sken över nejden. Tack till Sven som körde upp riset och till Lars-Rune som bidrog med halm att tända med!
I år tändes elden ovanligt tidigt på kvällen, eftersom påsken låg tidigt och år och vi inte ens hade hunnit gå över till sommartid. Detta kan ha bidragit att vi inte var riktigt lika många som vanligt, ca 30 personer.
Förr var det vanligt att det sköts med raketer och smällare i samband med påskelden, men det har minskat under årens lopp, till glädje för både hundar och miljö. Och de fladdrande lågorna och det vackra gnistregnet från elden som steg upp mot kvällshimlen var väl så vackert att beskåda. Vi tänkte därför att vi fortsättningsvis ska annonsera påskelden som fyrverkeri-fri. På så vis är även hundar välkomna till påskelden.
I helgen har raku-ugnen gått varm hos Eva Weissbach i gamla skolan, där det har hållits en kurs i rakubränning. Kursledare var Marion Falk från Skåne, som jobbat med keramik i hela sitt vuxna liv.
Raku är en gammal japansk metod som ger speciella effekter i godset, som krackelering och skiftningar i en mängd färger och de fyra kursdeltagarna, vänner till Eva, experimenterade friskt med olika former och glaseringar.
Rakubränningen sker i fem steg. Man utgår ifrån alster som man format och bränt tidigare i en vanlig keramikugn.
I första steget appliceras glasyr i olika kulörer och mönster.
I steg 2 torkas godset i en vedeldad ugn, vilken deltagarna själva byggt.
Sen ska de in i den speciella raku-ugnen där de ska brännas 20-30 minuter tills glaseringen smält ut.
När de tas ut därifrån uppstår den typiska krackeleringen i glasyren. Så bärs de med tång till en bädd av kutterspån.
Spånen antänds av den varma keramiken och en hink ställs över. Det som händer nu är att elden gör slut på syret inne i hinken och detta kallas reducering.
När godset tas ut därifrån ska det först antingen doppas i en balja med vatten eller – för större alster – viras in i en våt handduk. Slutligen putsas sotet bort med stålull och ytan framträder. Först nu kan man se vilken färg det blev.
Många vackra saker med spännande färgskiftningar blir resultatet av helgens arbete. Den självklara frågan till Eva och Marion blir ju nu om de kan tänka sig att anordna en kurs även för Bråttensbyborna framöver. Och de gör de gärna om intresse finns.
Senaste kommentarer