Vi iBråttensby

Börje och Carina Aronsson visade kort och pratade om sin resa till Kina på årsmötet i Bygdegården.

Vi fick reda på att guiden hade hört några prata på ett trevlig språk. Detta visade sig vara svenska vilket han sedan lärde sig, nu är det bara resten av Kineserna kvar som behöver lära sig det.

I Peking finns det ett tempel som kalas himmelens tempel. Dit gick kejsarna två gånger per år på den tiden det fanns kejsare.

Peking har många parker där är det populärt för pensionärer att gymnastisera på morgonen. Pensionär blir han vid 55 hon 53 det verkar tidigt för oss men där blev man förr inte lika gamla som här men nu skulle pensionsåldern höjas. Pensionärerna brukar ta hand om barnbarnen tills föräldrarna kommer hem. Föräldrarna börjar sina arbeten 8-9 på morgonen.

Himmelska fridens torg besågs men där var det inte bara att gå in, först fick man passera en säkerhetskontroll. Det fick inte bli för mycket folk och inga folksamlingar.

Resan gick även till Mingdynastins gravar ett 500 tunnland stort område som bestod av ett antal kullar som är gravar. Det finns cirka 15 till 20st.

Kinamuren besågs också, mycket promenerande inte helt slät utan upp och ner cirka 500-600 mil. Nu blev det bara en kort sväng till ett högt beläget torn. Tornen användes som platser att tända signaleldar på.

Vi såg bilder från kejsarnas sommarpalats med marmorbåten som byggdes med pengar som skulle gått till flottan.

Terracota armen tittade man på, vi fick se kort på några av dessa i målat skick för det var dom tydligen från början.

Vi fick se många andra bilder från städer silkesmaskar etc. Jag tror alla tyckte det var intressant. Sune

Årsmöte den 22 mars kl 18.00 i bygdegården

Börje Aronsson berättar och visar bilder från sin och Carinas resa till Kina i oktober.

Vi bjuder på fika

Medarrangör 

Att Bråttensby har en internationellt känd idrottskvinna känner väl alla till vid det här laget. Tidigare i vintras gjorde Linda Johansson sin största prestation hittills i distansritt; hon red hem en andraplats i årets mest prestigefyllda tävling i Förenade Arabemiraten, President Cup, där hon tävlade i damklassen. Distansritt är något av en nationalsport i landet och de flesta stallen ägs av shejker. Stallet Al Nasr, som Linda tävlar för, ägs dock av landets president.

– Vi var 83 startande, berättar Linda, och jag fick min favorithäst, Hurst Storm. Jag har bara ridit honom en gång förut, men han passar min personlighet, och under uppridningen kändes allt bra.

Distansritt går till så att tävlingssträckan, i det här fallet 90 km, delas upp i mindre sträckor. Efter varje sträcka är det vila och veterinärbesiktning. Om en häst har antydan till hälta eller är medtagen på annat sätt får ekipaget avbryta. Eftersom många är ute efter att vinna blir det också många som bryter, och i den här tävlingen var det 2/3 av de startande som bröt. Kompetensen hos ryttaren ligger alltså i att hitta den rätta balansen, att rida så snabbt som möjligt och samtidigt behålla hästen i god form.

– Ryttaren måste kunna känna av hästen och samspela med den, säger Linda.

Linda och Hurst Storm lyckades hålla rätt tempo, hästen var i god form och hade bra puls vid pauserna. De låg ungefär i mitten av fältet efter första sträckan och arbetade sig sedan gradvis upp. På sista sträckan kom så upploppet där de tävlade mot ett annat ekipage. Hurst Storm gjorde sitt yttersta, men den andra hästen nådde mållinjen 30 sekunder före. Hur kändes det?

– Lite surt först, när det var så nära, medger Linda. Men sen var jag glad förstås. Och det var skönt att min häst var fräsch ändå in i mål.

Linda är den första svensk på pallplats i någon distansrittstävling i landet, så nog har hon anledning att vara stolt. Prisutdelningen missade hon dessvärre, eftersom den skedde först efter två dagar, då Linda redan flugit hem.

Lindas väg till framgångarna började redan när hon som tioåring fick sin första ponny, Philip, som hon tränade med mamma Annas hjälp. Den första tävlingen var på två mil och nästa år red hon fem mil. Tävlingsvanan byggdes upp med årliga tävlingar, där mamma och pappa agerade ”hinknissar”, dvs. servade med vatten till hästen och mellanmål till Linda. 2011 köpte de den polska araben Cajun och med honom kom Linda in i landslaget. Nu har Linda sin tredje häst, Ruby, en f.d. galopphäst som hon skolar om till distansritt och som hon hoppas kunna kvala in till EM med nästa år. En unghäst på tillväxt har hon också i stallet.

– Och så kommer jag nog att åka ner till Förenade Arabemiraten och tävla ett par gånger till den här säsongen, säger Linda. Vi får se om de hör av sig.

Det kan vi nog utgå från att de gör!

Barbro

Musikkåren Lyrans 20-mannaband, ledd av Jan Johansson, rev i raskt tempo av femton julsånger i en vackert julpyntad och i stort sett fullsatt kyrka. Lars Andréasson stod för stämningsfull solosång och tog sats med bravur i ”O Helga Natt”.

Mikael Casserblad, präst i Herrljunga landsortsförsamling, berättade om Jesusbarnet och hans mamma Maria och att julen är en givandets och generositetens tid. Kvällens kollekt gick till de eboladrabbade.

Musikkvällen avslutades i vapenhuset med mingel och glögg, kaffe och pepparkakor, som Margareta Håkansson och Elsie Valdermarsson serverade.

Hälsningar

Anna-Maria Frändberg

Årets första julgröt och skinkmacka

Berättarkvällen i början av december har blivit en trevlig tradition som i år lockade 15 personer att äta gröt, umgås och dela berättelser i brasans sken. Kvällen inleddes med kvällsmat på risgrynsgröt och hembakat vörtbröd; Elsie, Eva och Margareta H stod för detta, liksom för det avslutande fikat.

Paul berättar om långväga resor

Traditionsenligt var det Paul som läste första berättelsen, den här gången var det ett eget alster, en reseskildring från 1997, då han åkt med sin Transit ända till Kukkolaforsen utanför Haparanda. Här var han inne i en kyrka ”som såg ut som en lada utanpå och en verkstad inuti”, och de visdomsord som prästen förmedlade var att vi kan vara glada, därför att Gud gör så att blommorna blommar.

Ragnar berättade bla om räven i köket

Nästa man i berättarstolen var Ragnar. Han hade med sig en norsk bok där det var samlat en mängd förklaringar som personer hade lämnat i samband med skadeanmälningar efter trafikolyckor. Här fanns gott om uppfinningsrika förklaringar, t.ex. att ”jag var på väg att köra på den andra bilen när olyckan inträffade”. Andra anförde förmildrande omständigheter som att ”bilistens pappa var inte hövlig, utan spydig”. Undertecknad kunde här bidra med ett svenskt exempel från Herrljunga om en herre, som kört rakt ut i en korsning och krockat med en annan bil, men inte tyckte det var hans fel, eftersom det var hustrun som brukade hålla uppsikt åt det hållet.

Ragnar berättade också om en händelse från Dalsland, där han haft en tam räv, som kom och fick mat punktligt varje kväll klockan halv 8.

Sune berättade om en händelse i Bror Haldins liv

Sune hade med sig en bok av Erik Bergsten, känd från Tekniskt magasin, som skrivit om händelser från sitt långa arbetsliv i tv-branschen. Den historia han läste handlade om hur konstnären Bror Halldin åkte spårvagn i Göteborg medförande ett blodigt lårben från en häst, och blev tagen av polisen som misstänkt för mord. Allt för att man i ett tv-program skulle fiska torsk med autentiska benkrokar från stenåldern. (Vilket senare visade sig vara högst inautentiskt, eftersom det inte fanns hästar i Sverige på stenåldern.)

Christer läser om fiber och om bh-storlekar

Christer Håkansson läste även i år kåserier av sin favoritjournalist i Borås Tidning, Magnus Josefsson. Först läste han om den nya folkrörelsen Fibern som har övertygade nej-, ja- och nja-sägare, och sedan om vedermödorna med att handla bh till hustrun i storlek B52.

Eva spelar på sitt tvåradiga durspel

Efter detta kom en överraskning, när Eva gick ut och hämtade sitt durspel och spelade upp två egenkomponerade låtar, som hon dessutom för första gången framförde för publik. Imponerande! Vi fick oss även till livs årets Hasse Z. Den här gången handlade det om två filurer som försökte lura varandra och sålde och köpte en häst som inte var deras, men som båda tjänade på affären.

Den sista berättelsen var ingen berättelse utan en demonstration av Vi i Bråttensbys nya hemsida, utförd av Kjell. Avslutningsvis var det fika och kanske dök det upp ytterligare historier vid kaffebordet nu när andan var uppe.

Barbro

Två grannar i samspråk