En sommardag 1931 tog sig en retsam liten femåring för att reta sin morfars bin. Bikupan stod vid stugväggen och pojken ställde sig om hörnet med en lång pinne, som han petade i halmkupan med. Ett bi lyckades dock spåra upp marodören och sticka honom på näsan. När morfadern fick veta vad pojken gjort fick han stryk, och så hade han inte bara ont på näsan utan svårt att sitta också.
30 personer kom och lyssnade på Olle Ekman
Pojken hette Olle Ekman och är numera 91 år, och denna barndomshändelse blev, tvärtemot vad man kunnat tro, början på ett långt liv som hängiven biodlare. Under årens lopp har Olle byggt upp en gedigen kunskap, som han förmedlar genom besök i skolor och på kurser till blivande biodlare och – i detta fall – för intresserade åhörare en kväll i Bråttensby bygdegård.
En färgstark morfar
Trettio personer hade kommit till bygdegården den 2 november och ordförande Christer Håkansson hälsade alla välkomna. Olle började med att berätta om sin barndom. Han föddes i ett fattigt hem i Algutstorp. Pappan var lungsjuk och lades in på sanatorium, och för att inte riskera att de fyra barnen skulle hamna på socknen placerade mamman ut några av barnen hos släktingar. Olle fick komma till morfar och mormor och där växte han upp. Morfadern hade en gång skrämt några lingonplockande damer på flykten genom att härma en älg och därefter tagit de kvarlämnade lingonen, vilket gav honom öknamnet ”skräm ijôl”. Som ung hade han jobbat som rallare och bland annat varit med och byggt järnvägen mellan Herrljunga och Borås. Arbetet var tungt och lönen låg; 14 dagars arbete kunde ge en krona i lön åt hela rallarlaget på elva personer. Olle berättade om morfaderns naturintresse, hur de var ute på fisketurer eller smög ut på tjäderspel tidiga sommarmorgnar.
De nyttiga bina
Biintresset fick Olle således från sin morfar och 1940 var han med och startade Vårgårdatraktens biodlarförening, där han fortfarande är aktiv. Det är viktigt med bin, menar Olle, och därför är han ute i skolor och berättar om bin för barn i årskurs 2 och 4. Förutom att bina pollinerar växter och producerar honung kan de bli vår räddning när allt fler bakterier blir antibiotikaresistenta. Nyslungad honung är nämligen effektivt bakteriedödande, beroende på de mjölksyrabakterier som finns i binas honungsmagar. Nu pågår forskning på Lunds universitet om hur dessa bakterier ska kunna användas medicinskt, och resultaten har varit positiva (Läs mer på: http://www.lu.se/article/kan-bi-bakterier-ersatta-antibiotika). Även propolis, kittvaxet som bina använder för att laga sina bon, är hälsosamt, ”25 gånger starkare än pencillin”, enligt Olle.
Bigubbar och -kärringar
Olle Ekman berättade med stor inlevelse
Olle visade foton och berättade om ”bigubbar” han mött under årens lopp. Det fanns de som aldrig hade några skyddande kläder utan hanterade bina i alla moment utan att bli stuckna. En av dem tog en gång hand om en bisvärm som krupit in i ett golv och öste upp dem med bara händerna. Hans knep var att då och då blåsa röken från en brinnande tjärsticka över bina för att hålla dem lugna. En annan bigubbe lärde Olle knepet att i början på säsongen mosa några drönare och gnida in händer och ansikte med sörjan. Själv menade han sig ha ”ett avtal” med bina som innebar att han fick vara ifred för stick. Annars är det egentligen bara nyttigt med bistick, sa Olle, och bigubbar är i allmänhet pigga och friska. Förutom att Olle själv är ett strålande exempel på detta fick vi höra om en 96-årig biodlare, som var ute på gammaldans tre gånger i veckan.
Förutom risken för bistick är biodlare i farozonen när det gäller att hämta hem svärmar som har satt sig på besvärliga ställen. Mats i Hagen skulle hämta ner en svärm från ett äppleträd, och i gräset under hade han lagt en rökpust, som han lånat av Olle. Det bar sig så illa att han ramlade ner och när Olle kom fram och frågade hur det hade gått, så svarade han: ”Bedrövligt, din pust är platt!”
Olle ville också slå ett slag för ”bikärringarna”, hustrurna som ofta var de som fick göra jobbet, medan bigubbarna tog åt sig äran. Idag blir det alltfler kvinnor som ägnar sig åt biodling.
Lôta-bin
Vi fick även lära oss ett nytt ord – lôta-bina (lott-bin). När en kupa svärmar bildas ett nytt samhälle, och det vill många ha. Regeln var då att det fanns tre stycken som hade rätt till svärmen: den som ägde de bin som svärmade, den som ägde marken där svärmen satte sig och den som hittade svärmen. Om detta var tre olika personer så fick de rätt till en tredjedel var av svärmen, vilket sedan fick lösas på något praktiskt sätt. Det var alltså den lotten som var lôta-bina.
Christer avtackade Olle med en vädermätare
Bland publiken fanns både aktiva, före detta och blivande biodlare, och Olle fick svara på en hel del frågor. Margareta och Berit hade hand om kaffet och bjöd på smörgåsar och äpplekaka.
Tack alla för en trevlig kväll!
Barbro
Vi fick först följa med Emil och hans kompis Kalle när de vid midsommartid 2013 cyklade från Treriksröset till Smygehuk på 7 dagar. Det gällde att ta sig genom Sverige så snabbt som möjligt och med väldigt lite utrustning. De hade bara cykelkläderna de åkte i och en liten väska med bl.a. extra slang till däcken. De klarade sig dock utan punktering!
Senaste kommentarer