Söndagen den 17 november var synnerligen grå och regnig, perfekt för att söka sig till värmen i Bråttensby bygdegård och lyssna på en god berättare.

Hans Elvingsson, en känd Herrljungabo med många strängar på sin lyra, bl.a. känd för sina kunskaper i fruktodling, skulle berätta om sina äventyr i efterkrigstidens Europa. Vi förflyttar oss tillbaka till början av 1950-talet. Hans hade gjort lumpen, började en tapetserarutbildning, men fick höra talas om en frivillighetsorganisation som sökte arbetslag för arbete ute i Europa. Det lät spännande! Hans sökte och fick plats. I arbetslagen fick det bara var två från varje land, för att man skulle träffa och lära känna människor från andra länder. Hans skaffade en liten påhängsmotor till sin cykel, packade ryggsäcken och begav sig till Holland, ett land som var hårt drabbat efter översvämningarna 1953. Där fick han hjälpa lokalbefolkningen att röja upp. 

Hans kunde inte så mycket engelska, behövde lära sig mer och arbetade ett halvår på en gård i England. Sedan liftade han ut i Europa till jordbävningsdrabbade Grekland, till norra Spanien och slumområden i Madrid, tillbaka till Holland där cykeln väntade och tillbaka till Sverige, innan det blev flyktingläger i norra Finland. 

Hans återvände några gånger till Sverige. En gång för att tjäna lite egna pengar, han bad om det bäst betalda jobbet han kunde få. Det blev att sy klädsel till Opel Kapitän, bra att vara tapetserare! En annan gång var han tvungen att återvända hem då han fick gulsot, det blev sex veckor på sjukhus.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

På en lifttur åkte Hans med en man från Rhodesia och mannen pratade så intressant om Afrika, så när en inbjudan kom från Sudan, tvekade inte Hans utan det blev båt över Medelhavet och tåg genom Egypten till Sudan. De arbetade med sudaneser, som blev så fascinerade över att vita kvinnor kunde kroppsarbeta! Hårt arbete att bygga i  lera och stekande sol. Nätterna var däremot kalla och då gällde det att vira in sig i yllefiltar. Inte bara arbete, utan även båtfärder på Nilen och vilda djur fick han uppleva under de tre månader i Sudan. Hans liftade söderut genom Uganda och Kenya till hamnstaden Mombasa. Därifrån skulle han kunna åka båt till Indien, ett drömland! Han fick plats på en lastbåt, för 10 pund och en plats på däck. Ryggsäcken innehöll lite frukt och när kaptenen på båten, som kände till Sverige, erbjöd honom ett mål mat om dagen tackade han inte nej. Båtresan gick via Seychellerna, en ögrupp som på den tiden endast gick att nå med båt.

Väl framme i Indien blev det arbete på flera ställen i det stora landet och det var billigt att åka tåg, med 4:e klass. Många människor träffade han i Indien, varav det märkligaste mötet var kanske Alva Myrdal, ambassadör i Indien 1956-1961, som hade en förfrågan om Hans kunde ta med några papper till hennes son Jan, som just då befann sig i Kabul i Afghanistan. Sagt och gjort, det var fred i landet då, så det skulle nog gå bra. Helt riskfritt var det säkert inte, för när han utfört uppdraget så blev han ombedd att åka genom södra delen av landet, norra delen var osäker. Från Kabul åkte Hans buss tillbaka mot Europa via Iran, Turkiet och till Bulgarien.

Väl i Europa blev det inte Sverige direkt, utan en tur till Grekland och Sudan. Hans bror Bosse hade hört om äventyren ute i världen och längtade också ut. Hans och Bosse stämde träff i Österrike. Hans kom från Sudan, båt över Medelhavet och liftade  genom Italien och Bosse kom i sin VW norrifrån. De kom till den bestämda platsen med en timmas mellanrum! Sedan tillbringade de tre månader tillsammans i Grekland. I Österrike träffade Hans även sjuksköterskan från Holland, som han tidigare mött, och nu sa det klick! Toos och Hans arbetade tillsammans i Ghana, innan det blev giftermål i Holland och flytt till Herrljunga.

På förfrågan om hur resorna påverkat honom svarade han att upplevelserna gjort honom mer tolerant, att alla människor är olika och man hänger inte upp sig på småsaker.

Tack Hans för att du kom och berättade om dina fantastiska upplevelser!

Margareta Håkansson

Söndagen den 17 november kl. 15.00 

Hans Elvingsson till Bråttensby bygdegård.

Han kommer att berätta om sitt äventyrliga liv som frivilligarbetare i efterkrigstidens Europa.

Kaffe och kaka

Välkomna!

Söndag 29/9 blir det torpvandring runt Sjöbergs på Stenholmen. Vi besöker 5-6 torpruiner i närheten samt byter ut stolpar där det behövs. Vi träffas vid Älgadammen kl. 10.00.  Tag med fika!

Välkomna!
Christer 0701542720

Festplatsen Gröna Berg, belägen mellan kyrkan och bygdegården, var för femtio år sedan en av många välbesökta festplatser, där ungdomarna samlades på söndagseftermiddagarna för att dansa sångdanser, s.k. ”hôppeleka”. Den 4 augusti återupplivades för en dag denna tradition, när ett trettiotal personer samlades för att dansa Sju vackra flickor, Lasse går i ringen, Viljen I veta och flera andra danser från början av 1900-talet och i något fall ännu äldre. Det blev en glad och uppsluppen tillställning där vissa lärde sig nytt och andra återupplivade gamla minnen. Efter ca en timmes dansande pustade vi ut med medhavd fika innan vi fortsatte med flera danser. Ingrid Green och Kjell och Barbro Johansson ledde danserna. Deltagarna kom både från Bråttensby och från många andra håll i Västergötland.

Under 1900-talets gång har sångdanserna gradvis kommit att förändras och anpassas för barn, och idag träffar vi mest på Små grodorna och Prästens lilla kråka vid midsommarstången eller runt julgranen. Men de äldre deltagarna kunde berätta om hôppelekera i deras ungdom var tillfällen att träffa andra ungdomar och kanske få bli utvald av sin hemliga kärlek i Flickorna många eller Fjäskern. Fram till 1960-talet fanns festplatser runtom i bygderna, varav vissa hade dansbana och frekventerades på lördagarna, och andra, som Gröna Berg, var platser för sångdanser på söndagarna. Skjutbana, lotteristånd och scen med uppträdande fanns också.

Festplatsen hålls i fint skick av markägaren Hans Gustafsson, som inte bara klipper gräset, utan också har grusat upp vägen dit och gjort iordning en gångväg till kyrkan. Gröna Berg är en liten pärla i Bråttensby.

För att ge en bild av hur en dans går till kommer text och beskrivning nedan:

Flickorna många

(Uppställning i två ringar, flickorna i innerringen och pojkarna i ytterringen. Flickorna dansar motsols, pojkarna medsols.)

Flickorna många, uti raderna långa
Flickorna många, uti raderna långa
Räck så fram handen (Alla stannar och flickorna räcker fram handen till en pojke.)
Ta din kära i famnen (Paret håller varandra i händerna och tar ett steg intill varandra.)
Räck så fram handen (Samma)
Ta din kära i famnen (Samma)
Mor lärde mig spinna (Dansa runt parvis långsamt)
Far lärde mig dansa (Dansa runt parvis snabbt åt andra hållet)
Mor lärde mig spinna (Samma)
Far lärde mig dansa (Samma)
Håll i rocken, håll i rocken, så att jag får dansa (Dansa runt i armkrok)
Håll i rocken, håll i rocken, så att jag får dansa (Armkrok åt andra hållet)

Här ska noteras att ”rocken” i det här fallet inte avser ett plagg, utan spinnrocken, som flickan alltså vill slippa, för att få dansa istället.

Barbro Johansson 

Den 4 augusti anordnas ”hôppeleka”, sångdanser, på Gröna Berg i Bråttensby. Eva och jag såg Herrljungabon Hans Ivanssons film om festplatser på Vi i Bråttensbys årsmöte och blev inspirerade. Eftersom vi båda har dansat sånglekar på sjuttiotalet, ville vi försöka ordna en träff med sånglekar på den vackert belägna gamla festplatsen Gröna Berg i Bråttensby. Jag tog kontakt med en före detta Herrljungabo, Michael Eriksson, som i sin tur kontaktade Ingrid Green som har hållit på mycket med sånglekar på Nääs, och vi fyra planerade ovanstående träff. Till träffen annonserar vi både lokalt och regionalt.

Vi kommer att träffas 12 juni på Gröna Berg och kanske även i juli för att själva träna på sångdanserna. Är du intresserad så kom även då. Kontakta gärna Kjell på 073-5518686.

Hôppeleka är ett lokalt och dialektalt ord som används om sångdanserna. Det var sånglekar för ungdomen som ofta ordnades av SLU, Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund, i början av förra seklet men troligen även av andra föreningar på den tiden.

Se gärna föregående inlägg nedan om Årsmöte och filmvisning om festplatser.

Kjell

Vad är det som vi vurmar för? Jo, sånglekar!

Sånglekar finns upptecknade från århundraden tillbaka. De kunde delas in i ”samparningslekar” och ”friarelekar”. De utvecklades lite olika i våra olika landskap men budskapet var detsamma; ”Jag är så nöjder / jag är så gla. Nu har jag fått den jag vill ha.”
I början av 1900-talet hände något som haft avgörande betydelse för det vi i dag kallar sånglekar. På Nääs slöjdseminarium i Floda utbildades lärare från hela Sverige och alla fick de vara med och dansa sånglekar i Lekhuset om kvällarna. Så kom det sig att Nääs-varianterna av sånglekar kom att spridas över hela landet och är oftast det vi träffar på, som just sånglekar i dag. Temat går igen; flicka möter pojke. 

Det är alltså inga barnvisor! Vid senare tiders midsommarfirande blir det allt vanligare att man puttar in barnen att dansa runt stången, leken anpassas och det blir mer av ”små grodorna” och de ”vanliga” sånglekarna försvinner så sakta. Det vi vill är att samla jättemånga unga och vuxna för att tillsammans sjunga och dansa sånglekarna som de skapats och levt vidare genom tiderna. Det är enkla små visor och man gör som man sjunger. 

Här några exempel!

Flickornas största nöje det är att ha en vän / Flickornas största nöje det är att ha en vän
Så räcker jag dig hand kära vän / så tar jag dej i famn kära vän / och dansar med dej varje kväll / det skadar inte dej

Inte friar jag i den byn i den byn, i den byn / Inte friar jag i den byn, i den byn eller denna
Men den jag nu uti hand haver, är lika lustig och lika glader som jag

Inte må du tro att jag går och friar fast jag fjäskar lite smått för dej / Inte må du tro att jag går å friar fast jag fjäskar lite smått för dej

Mina vägar går till andra byar här är vännen som jag tycker om

Tycker om sa´n , tycker om sa´n, tycker, tycker, tycker om sa´n

Ingrid Green / Entusiasterna (inkl Kjell Johansson, Eva Bayard och Michael Eriksson)