Det blev en praktfull påskeld på Ekeberget i år. Flera grannar hade kört upp ris. Granriset gjorde att elden tog bra fart och de brinnande barren skickade ett spektakulärt gnistregn upp i skyn. Tack vare det grövre riset brann elden sedan länge. 25-30 personer i alla åldrar kom för att bese skådespelet och träffas och umgås lite med varandra under säkra utomhusformer. Inga fyrverkerier skickades upp i år, vilket säkert bara var skönt för hunden som var med. Påskelden på Ekeberget har anor tillbaka till förra sekelskiftet och det är roligt att vi kan upprätthålla den här traditionen!
Text och foton: Barbro Johansson
Kjell pratar med de nya Bråttensbyborna Sanna Ågestedt och Terese Berg med kompisar från VårgårdaFolk från Eggvena och BråttensbyDennis Karlsson, Elliot Aronsson och My Richardsson som var där med Morfar Börje AronssonGranbarren gav en extra effekt på påskelden
Årsmöte i Bråttensby bygdegårdsförening Vi i Bråttensby hölls i Bråttensby bygdegård den 15 mars och ca 20 personer kom. Det var omval på samtliga poster, förutom att revisorsersättaren byttes ut.
Ordförande: Christer Håkansson Sekreterare: Eva Bayard Kassör: Börje Aronsson Ledamöter: Lars Barkestedt, Tore Aronsson och Ingrid Johansson
Revisorer: Sune Johansson och Christer Bengtsson. Ersättare: Charlotta Hagström
Bygdegårdsansvarig: Börje Aronsson
Valberedning: Sune Johansson och Margareta Håkansson
Årets aktiviteter har, förutom årsmöte och styrelsemöten, bestått av bildvisning av gamla Bråttensbybilder, information av Hans Ivansson om festplatser som funnits i bygden, tipspromenad, torpvandring, föredrag av Hans Elvingsson samt berättarkväll. Programpunkter under kommande år blir bland annat genomgång av skifteshandlingar, torpvandringar och tipspromenad. Mer information om de olika programpunkterna kommer längre fram.
Keramikresa till Japan
Annika Larsson från Remmene. Foto Margareta Håkansson
I samband med årsmötet fick vi besök av Annika Larsson från Remmene som berättade om en resa till Japan. Resan arrangerades av den keramikgrupp, som leds av Birgitta Swahn och som varje år gör en resa till något keramik-relaterat mål. Den här gången var det långväga målet en keramikfestival i den lilla japanska staden Imbe. Här samlades keramiker från när och fjärran och de två dagar som gruppen hade till sitt förfogande räckte inte till för att gå över hela området.
Bizenkeramik, med en historia som går 1000 år tillbaka, är rustikt oglaserat stengods som blir rödfärgat efter bränning. Det var också den keramiktyp som gruppen såg mest av, men de träffade även på glaserad keramik i olika färger. I Imbe träffade de far och son som var femtonde och sextonde generationen i en keramikersläkt och fick se deras keramikugn. Under ett helt år framställs lerprodukter innan allt sätts in i den kalla ugnen. Därefter eldas ugnen i tio dagar, vilket kräver stora mängder ved. Slutligen ska godset svalna i ytterligare tio dagar innan ugnen får öppnas.
Gruppen passade också på att se sig om på andra håll i Japan, bland annat såg de världsarvet Det Gyllene templet i Kyoto, med Japans mest berömda byggnad: en paviljong täckt av bladguld, vilket var en imponerande syn. Där fick de sällskap av en väldig massa japaner som var lediga den dagen på grund av att kejsaren skulle krönas, och då passade många på att åka just till Kyoto. Kejsarkröningen skedde dock i Tokyo och den kunde de se via tv. Annat den svenska gruppen upplevde var snabbtågen Shinkansen som körde i 320 km/tim och de typiska japanska trädgårdarna med gröna växter, mossa, sten och vatten. Gamla och nya kulturaktiviteter prövade de också på i form av en traditionell japansk teceremoni och ett besök på en karaokebar.
Annika, som utgör ena halvan av Herrljungarevyns Alfhild och Signe (den andra halvan, Ingrid Johansson, skötte bilderna) bjöd på en skojfrisk framställning, där mat var ett återkommande tema. Det japanska köket är mycket olikt det svenska, vilket orsakade skepticism från Annikas sida när det gällde bland annat den råa fisken och de tjocka nudlarna och även teet som serverades vid teceremonin. Dumplings, ris och öl blev hennes basföda och som extra säkerhet hade hon med sig en Pågen-limpa i resväskan.
Annika avtackades med en coronaarmbåge av ordföranden Christer Håkansson. Bild Margareta Håkansson
Den svenska gruppen fick ett mycket gott intryck av japanerna. De var trevliga och hjälpsamma och utemiljön var trygg, även sent på kvällen. Överallt var det rent och snyggt och de offentliga toaletterna erbjöd både tvätt och torkning efter toabesöket, liksom särskilda toatofflor, när man gick in. Svenskarna blev också uppmärksammade i den lokala tidningen när det stod att ”de har kommit över haven för att se på vår keramik”.
Torptemat i Bråttensby, som inleddes med en torpvandring i höstas, fick sin fortsättning den 26 januari i form av ”torparkaffe” i bygdegården. Drygt 20 personer kom för att avnjuta kaffe med hembakt knäckebröd och kakor bakade av Eva Bayard och Margareta Håkansson. Förr var det vanligt att kaffet dracks på fat, och Paul visade hur det gick till.
Här är en av två kartor som visar de nordligaste torpen med etiketter som hänvisar till torpnumren i torpboken. Torpboken finns i utkast på hemsidan, se menyn.
Efter fikat gjordes en powerpointpresentation där Kjell, Eva, Christer H och Barbro visade bilder och berättade om några av torpen och personerna som fanns i Bråttensby förr i tiden. Utgångspunkten är den torpbok som sammanställdes efter en kartläggning av torpen i slutet på 1970-talet. Presentationen innehöll också några ljudinslag från en inspelning av ett samtal från 1988 mellan Stig Hermansson, en av de drivande bakom torpboken, och Elna Andersson, född 1898, som var född på Guntorp.
Elna och Stig som hade ett samtal 1988 om Bråttensby i gamla tider.
Under årens lopp har torpstolparna som sattes upp blivit dåliga, en del av dem har ramlat ner och platserna har vuxit igen och blivit svåra att hitta. Kjell och Barbro har börjat leta upp torpen och markera deras gps-positioner. Kjell visade nu en karta på var de hittills uppletade torpen låg.
Denna stolpe, liksom många andra, är dåliga.
Eva berättade om Olaus i Jordbro, en vänlig och försynt man, som var analfabet och försörjde sig på gårdfarihandel. Han sålde tyger och tog mer betalt för de tyger som hade vackra färger, och var ofta med på missionsauktioner, där han bjöd på dukar med fina blommor. Eva berättade också om Vall-Sven, som var son till en soldat och som vallade byns får. Han var synsk och kunde se såväl gastar, som blivit stående på vägen när solen gick upp, och likfärder vid kyrkan när någon skulle dö. Elna minns att han var en snäll gubbe, att de brukade hälsa på honom i hans backstuga och att han då brukade mäta barnen mot en stötta som han hade i stugan.
Vall-Svens jordkula och hans ”predikstol” där han sägs ha stått och predikat för fåren.
Barbro berättade sen om dem som stod längst ner på samhällsstegen, de egendomslösa, som var hänvisade till att gå på socknen, dvs. bo någon eller några veckor på varje ställe och hjälpa till med det de kunde. En sådan person var Vall-Svens bror Brodda-Gustav, som var psykiskt funktionsnedsatt, och som Elna hade många minnen av, bl.a. att han fick sova i lagården, att han brukade hjälpa till med att hugga ved och att hans älsklingspsalm var ”Det är något i himlen för barnen att få”.
Bulta-Lotta var en av de som gick på socknen.
Ett torp som det finns tydliga lämningar av är Pettera Majes som ligger på Gäddegårdens mark. Christer berättade om dem som bodde där. Maja-Stina, vars far hette Johan Petter och som torpet är uppkallat efter, föddes 1851 och hennes dotter Ellen var den sista som bodde där. Torpet såldes 1917 till smidesmästare Erik Johansson i Remmene, för på den tiden var det vanligt att ta vara på virke från äldre byggnader när man byggde nytt.
På Pettera Majes bodde Maja-Stina och hennes dotter Ellen före 1917 då torpet revs.
Christer berättade också om soldaterna som bott i soldattorpen och som haft ett tufft liv före 1814, då Sverige fick en varaktig fred. Det var långa marscher ner i Europa och svåra umbäranden. Johannes Eriksson Thor, soldat på Hastatorpet vid Älgadammen, var t.ex med under fälttågen 1806, 1807, 1808 och 1809 och satt dessutom som krigsfånge i Frankrike. Då var det hans hustru som fick sköta torpet själv med hjälp av rotebönderna.
Hastatorpet innan det revsAv dessa soldater vet vi att Svante Åhman, i mitten upptill och Johan Hallin i mitten nedan bodde i Bråttensby.
Nästa träff på torptemat kommer att bli en torpvandring då vi besöker några ytterligare torp. Information om det kommer per mail och på hemsidan. På hemsidan går det också att ladda ner torpboken. Observera att det inte är den slutliga versionen utan att den fortfarande redigeras.
Vi tittade även på lite gamla kartor, här är det en del av skifteskartan med dagens väg inlagd.
Söndagen den 17 november var synnerligen grå och regnig, perfekt för att söka sig till värmen i Bråttensby bygdegård och lyssna på en god berättare.
Hans Elvingsson, en känd Herrljungabo med många strängar på sin lyra, bl.a. känd för sina kunskaper i fruktodling, skulle berätta om sina äventyr i efterkrigstidens Europa. Vi förflyttar oss tillbaka till början av 1950-talet. Hans hade gjort lumpen, började en tapetserarutbildning, men fick höra talas om en frivillighetsorganisation som sökte arbetslag för arbete ute i Europa. Det lät spännande! Hans sökte och fick plats. I arbetslagen fick det bara var två från varje land, för att man skulle träffa och lära känna människor från andra länder. Hans skaffade en liten påhängsmotor till sin cykel, packade ryggsäcken och begav sig till Holland, ett land som var hårt drabbat efter översvämningarna 1953. Där fick han hjälpa lokalbefolkningen att röja upp.
Hans kunde inte så mycket engelska, behövde lära sig mer och arbetade ett halvår på en gård i England. Sedan liftade han ut i Europa till jordbävningsdrabbade Grekland, till norra Spanien och slumområden i Madrid, tillbaka till Holland där cykeln väntade och tillbaka till Sverige, innan det blev flyktingläger i norra Finland.
Hans återvände några gånger till Sverige. En gång för att tjäna lite egna pengar, han bad om det bäst betalda jobbet han kunde få. Det blev att sy klädsel till Opel Kapitän, bra att vara tapetserare! En annan gång var han tvungen att återvända hem då han fick gulsot, det blev sex veckor på sjukhus.
Nybyggare i Alpos Järvi som kommit från Karelen som flyktingar
Lång lift med buss från Iran till Turkiet
Byggde småhus till TBC-sjukhus i Karmiosi Kenya
I Kabul Afghanistan på utflykt med Jan Myrdal med familj
Dukat till fest flickskolan klar i Soriba
Hans i Assam i norra Indien
På en lifttur åkte Hans med en man från Rhodesia och mannen pratade så intressant om Afrika, så när en inbjudan kom från Sudan, tvekade inte Hans utan det blev båt över Medelhavet och tåg genom Egypten till Sudan. De arbetade med sudaneser, som blev så fascinerade över att vita kvinnor kunde kroppsarbeta! Hårt arbete att bygga i lera och stekande sol. Nätterna var däremot kalla och då gällde det att vira in sig i yllefiltar. Inte bara arbete, utan även båtfärder på Nilen och vilda djur fick han uppleva under de tre månader i Sudan. Hans liftade söderut genom Uganda och Kenya till hamnstaden Mombasa. Därifrån skulle han kunna åka båt till Indien, ett drömland! Han fick plats på en lastbåt, för 10 pund och en plats på däck. Ryggsäcken innehöll lite frukt och när kaptenen på båten, som kände till Sverige, erbjöd honom ett mål mat om dagen tackade han inte nej. Båtresan gick via Seychellerna, en ögrupp som på den tiden endast gick att nå med båt.
Väl framme i Indien blev det arbete på flera ställen i det stora landet och det var billigt att åka tåg, med 4:e klass. Många människor träffade han i Indien, varav det märkligaste mötet var kanske Alva Myrdal, ambassadör i Indien 1956-1961, som hade en förfrågan om Hans kunde ta med några papper till hennes son Jan, som just då befann sig i Kabul i Afghanistan. Sagt och gjort, det var fred i landet då, så det skulle nog gå bra. Helt riskfritt var det säkert inte, för när han utfört uppdraget så blev han ombedd att åka genom södra delen av landet, norra delen var osäker. Från Kabul åkte Hans buss tillbaka mot Europa via Iran, Turkiet och till Bulgarien.
Väl i Europa blev det inte Sverige direkt, utan en tur till Grekland och Sudan. Hans bror Bosse hade hört om äventyren ute i världen och längtade också ut. Hans och Bosse stämde träff i Österrike. Hans kom från Sudan, båt över Medelhavet och liftade genom Italien och Bosse kom i sin VW norrifrån. De kom till den bestämda platsen med en timmas mellanrum! Sedan tillbringade de tre månader tillsammans i Grekland. I Österrike träffade Hans även sjuksköterskan från Holland, som han tidigare mött, och nu sa det klick! Toos och Hans arbetade tillsammans i Ghana, innan det blev giftermål i Holland och flytt till Herrljunga.
På förfrågan om hur resorna påverkat honom svarade han att upplevelserna gjort honom mer tolerant, att alla människor är olika och man hänger inte upp sig på småsaker.
Tack Hans för att du kom och berättade om dina fantastiska upplevelser!
Förr i tiden fanns betydligt fler boställen i Bråttensby än nu, inte bara gårdar utan även torp och backstugor. För fyrtio år sedan gjordes en torpinventering där platserna för torpen markerades med stolpar, totalt 64 stycken. Den 29 september samlades 18 nuvarande och tidigare Bråttensbybor vid Älgadammen för att ta en titt på platserna för sju av de torp som ligger närmast: Hagalyckan, Hastatorpet, Annedal, Stenholmen, Brodda-Mågens, Hallins och Boréns, och även byta ut en torpstolpe som ruttnat. De här torpen byggdes mellan 1825 och 1891, förutom Stenholmen, som uppfördes 1947 och ännu bebos. Av de övriga har fyra inte varit bebodda på över hundra år, medan Hastatorpet och Boréns var bebodda fram till 1936.
När de sista invånarna flyttade ut från ett torp revs husen ganska snart och virket togs tillvara på annat håll. Det som nu finns kvar är mer eller mindre synliga stengrunder från hus och ladugårdar samt de hoprasade skorstenarna. Vid Boréns finns även en murad brunn och vid Brådda-Mågens en fin jordkällare. Det går också att på vissa håll skönja rester av de åkrar som fanns runt torpen och med god fantasi kan man föreställa sig det betydligt öppnare landskap som fanns på den tiden, när Sverige var som skogfattigast.
Christer Håkansson berättar om Hallins torps historia.
1800-talet var en tid med kraftig folkökning, enligt Esaias Tegnér orsakad av ”freden, vaccinet och potäterna”. Folkökningen innebar att det växte fram ett proletariat som inte ägde någon jord, och innan industrialiseringen kom igång fick egendomslösa som inte valde att emigrera försörja sig så gott de kunde på landsbygden. Flera av torpen är s.k. dagsverkstorp, vilket innebar att torpet låg på någon gårds mark och att torparna fick ett stycke jord att bruka mot att de utförde dagsverken på gården eller betalade med naturaprodukter. I Bråttensby fanns både frälsegårdar, som ägdes av adelsmän, och skattegårdar, ägda av bönder, och således fanns både frälsetorp och skattetorp.
Alla hade inte möjlighet att få ett torp att bruka, utan det fanns också backstugusittare, som endast fick lov att bygga sig en bostad på en gårds mark, där jorden var sämre, och där de som mest hade möjlighet att ha några grisar och höns och ett potatisland. De fick istället försörja sig med t.ex. hantverk eller lönearbete på gårdarna.
Fram till slutet av 1800-talet var militärväsendet organiserat med utgångspunkt i indelningsverket, infört av Karl XI i slutet på 1600-talet. Det innebar att landet delades in i rotar på två-fem hemman, som vart och ett skulle försörja en soldat med ett torp och olika förnödenheter. Av de torp som besöktes denna dag var Hastatorpet och Annedal soldattorp. Soldaterna fick namn som följde torpet, så att varje ny soldat på torpet fick samma namn. Namnen utgjordes av ord som förknippades med soldater som Hast, Rask, Kämpe eller Lantz och många sådana namn finns ju ännu kvar som minne av den tiden.
Brodda-Mågens torp fick en ny stolpe.
Torpinventeringen som gjordes i Bråttensby i slutet på 1970-talet finns dokumenterad i en bok, där fakta om torpen och dess invånare finns upptecknade. Om torparen Johannes Andersson på Stenholmen står berättat att han var med och byggde gamla skolan (nuvarande bygdegården) och även gamla missionshuset, som låg nedanför nuvarande Tore och Anette Aronssons hus. Johannes Andersson emigrerade till Nordamerika 1888. Hustrun Anna Kristina fick av fattigkassan ett bidrag på 177 kronor till biljett och kunde resa dit tre år senare.
Slutligen återges här ett utdrag från ett köpekontrakt, upprättat 24 februari 1874 gällande torpet Annedal:
Undertecknad hemmansägaren i Lunda Östergården 1/8 mt uplåter och försäljer ett torphemman beläget på mitt av lantmätaren tilldelade utmarkskifte, vilket är inhängnat och uppodlat till den största delen jemte all den min oodlade utmark, som stöter norr utifrån torplägenheten så kallade Annedal till min soldat A P Hast och hans hustru Annicka Andersdotter vid Lunda Östergård. /…/ Torpegaren skall utgöra 6 dagsvärken om året till säljaren med kost på stället. Såsom skatt betalas årligen 10 öre till säljaren. Jordägaren förbinder sig till torpägaren utgöra en plöjedag om året då det påfordras. /…/
Christer Håkansson är väl påläst och har samlat på sig historier om våra torp i Bråttensby.
För den som vill fördjupa sig ytterligare i torpens historia, blir det säkert fler torpvandringar framöver; det finns ju ytterligare några att besöka! Det finns också planer på att publicera torpboken som pdf här på hemsidan.
Söndag 29/9 blir det torpvandring runt Sjöbergs på Stenholmen. Vi besöker 5-6 torpruiner i närheten samt byter ut stolpar där det behövs. Vi träffas vid Älgadammen kl. 10.00. Tag med fika!
