Vi iBråttensby

Tipspromenad i skogen vid Uddetorp hos Eva Bayard den 22/2 under Carl den 16 Gustavs nådiga regim. Nåja någon bestämmanderätt har han knappast säger han si tycker en del så och säger han så då tycker folk si.

Nåja nu skulle det inte handla om kungen utan om arbetet för att få fart på en stor hög med ris som det var tänkt att eldas upp för att därefter bilda en glödhög för att grilla sin medhavda korv eller något annat som folk kunde tänkas vilja förkolna, för att därefter inmundiga med god aptit. Säkerligen skulle samma anrättning upplagd på en tallrik hemma i köket utmynna i allt annat än vällust, mer kanske ramaskri över bränd mat. Kanske får herrn då åka till närmsta korvschapp eller nuförtiden heter det pizzeria, för inhämtning av någon typ av maträtt.

  Och nu tillbaka till rishögen, 2,5tim före klockan T., påbörjade jag (Sune) uppeldandets av en styck hög i god tid. Efter en halv timme började jag dock inse att riset bestod av en väldigt hög halt av H2O den medhavda tändveden och tändvätskan gjorde dock ej något större intryck på rishögen. Efter en timme var rishögen lika sur som när jag började. En känsla av misslyckande började infinna sig, dunken med tändvätska blev allt lättare, man skulle kunna säga att tändvätskan gick upp i rök, men inte ens rök för röksignaler blev det. En halvtimme kvar till klockan T var det bara att inse slaget var över. Rishögen låg där och ruvade, om man gick nära skulle det gå att se två mörka fläckar det var allt!

Nu hade Eva medtagit en st klotgrill så helt hopplöst var det inte för dom som ville bränna lite korv.  Vid 14 tiden kom det ett antal automobiler och ur dessa steg det ett antal medmänniskor, det kom även en del användandes sina apostlahästar. Vi blevo 2st över dussinet.  

Ett antal grupper gick iväg för att svara på tipspromenadfrågor personligen fick jag försöka köra med uteslutningsmetoden och sedan gissa.  En del handlade om geologi. träd, torp, en om fotboll (märkligt) En om hur länge björn sover. Andra om annat. Vi gick förbi många träd en del större, en hel del mindre än dom stora. Mer sällan några små. Många hette Gran mindre antal hette Fura och en del var lövträd. Men på en plats gingo människor omkring med spejande ögon och letade efter en stubbe? Det förtäljdes då för mig att såg man en siffra och om bilden på tippspappret stämde med stubbens utseende, skulle siffran om satt på en pinne efter stigen införas på lappen.    

När vi alla hade så lyckats att ta oss runt bannan i det lagom goda vädret så fanns det även mat uppdukat för dom som inte haft med sig tillräckligt med föda t.ex Sune)  Sugen var man, det är oftast gott med något att tugga på när man är ute  skog o mark.  Maten som vi inmundigade Eriksons korv o rotfruktgratäng i en liten bullform.  Det bjöds även på vinbärskaka av vilka jag avsmakade ett flertal, kaffe, saft och glögg som jag tydligen missade. Vi fick en genomgång av svaren på frågorna.  Det var ingen som lyckats med att få alla svaren rätt men tio fick Kristin med dotter, nu är det kanske någon som undrar vilka dessa var tja hade ni varit där hade ni vetat! Dom flesta andra hade nog nio och åtta rätt? Sedan pratade en del varandra och andra pratade med andra tills vi tyckte att dagen började gå mot sitt slut, och vi alla drog oss hemåt.  Den enda som blev kvar är högen mörk och tyst.  

Sune Johansson

I det mulna och lite regniga vädret i söndags var vi åtta personer som gav oss iväg på en liten torpvandring. Från Jordbro gick vi söderut och lade märke till den gamla landsvägen parallellt med dagens väg från den skarpa kurvan. Vi passerade en milsten och tog av mot höger längs den gamla vägens sträckning mot Barbro Jarls hus. En liten skogsväg ner mot järnvägen ledde fram till Inga-Lenas dagsverkstorp på Backgårdens ägor. Inga-Lena (f 1845) kom från Tarsled, gifte sig 1868 med Gustaf (f 1829) på Hägnen där hon bodde i 10 år. Gustaf var arbetskarl för sin bror Johan som tagit över föräldrarhemmet Hägnan. Av någon anledning dog Gustav endast 47 år och den då 31-åriga Inga-lena blev änka. Hon och barnen, Albert, den minste bara ett år gammal, bodde kvar på Hägnan några år men de flyttade alla sedan till dagsverktorpet som då stod klart 1878. Inga-Lena gjorde dagsverken på Backgården och betalade arrenden för huset. Hon blev 83 år. De fyra barnen verkade klara sig i livet. Den älsta dottern Torin blev barnmorska i Bohuslän. Sonen Emil gifte sig med Hanna från Jordbro och bodde på torp nr 51. Anna gifte sig och flyttade till tegelbruket i Hoberg och Albert bodde i en lillstuga intill Inga-Lenas hus. Hennes hus var 30 kavadratmeter och Alberts 15. De båda husgrunderna, en ladugårdsgrund en vattenkälla och en jordkällare finns kvar. När Albert var 4 år fick han scharlakansfeber och blev blind. Han lärde sig bokbinderi och kunde utföra sitt arbete i hemmet. Han var musikalisk och spelade i Bråttensby kyrka. Albert Gustafsson ”blinde” dog 1951. Hans hus flyttades till Bravs och står som lillstuga där.

På vägen mot Kyrkostenen stannade vi till lite och tittade på Alberts hus på avstånd. Vid Kyrkostenen berättade Tore och delade ut en karta från 1799 där det framgår att stenen är en sockengränsmarkering i söder mot Landa. Att den kallas kyrkostenen beror på att stenen liknar en kyrka. I torpboken finns en torpstolpe på Råarebacken som man spekulerat om att där skulle legat en kyrka, gemensam för Landa och Bråttensby. Herman från Hägnen (Johans son) har berättat att det börjat byggas ett värn för att skydda sig mot danskarna på Råarebacken och inte en kyrka. Osäkerheten om vad som varit på Råarebacken kan ha att göra med Kyrkostenen. Här tog vi en fikapaus och hade tur att få se och höra en spillkråka som flög förbi.

Promenaden gick vidare tillbaka mot Jordbro, till Inga-Lenas son Emils torpställe. Han var artellerist och regemnstmusiker och fick soldatnamnet Sjöberg. Alf Sjöberg på Stenholmen, sonson till Emil, vet att han spelade fiol som regemenstmusiker i Karlsborg. Den ca 40 kvadratmeter stora husgrunden finns kvar bland smågranarna och en annan grund i gränsmuren kan ha varit ett svinhus. Längs muren vid den lilla vägen finns en trevlig stenbänk. Bostadshuset revs och såldes i mitten på 1930-talet. Det står nu på ”Hjorts” ställe norr om järnvägen.

Vi konstaterade att det blev en trevlig tur trots vädret. Jag tror att vi skulle kunna göra om turen till våren med ackompangemang av fågelsång.

Eva Bayard

Den 9 maj blev det äntligen dags för korna att få komma ut på grönbete! Kosläppet blev framflyttat en vecka pga för våta beteshagar. Vädret för dagen var perfekt för korna, gråmulet och kyligt, inget bländande solsken. Vi åskådare tyckte att det var rena vintervädret!

Folk strömmade till från kl 10 och i väntan på kosläppet kunde man titta i kalvstallet, fika och handla i marknadsstånden. Utefter Guntorps ladugård stod en lång rad med marknadsbord, där lokala försäljare sålde kalvdans, rabarber, plantor av olika slag, hönsägg, ankägg, honung och virkade disktrasor.

Kl 11 öppnade Joakim dörren till ladugården och korna strömmade ut i en lång rad. Ko nummer 351 kom först! Många av oss åskådare hade ”spelat på” vilken ko som skulle komma först. Nummer 351 hade dock ingen gissat på, så priserna fick gå till dem som kom närmast.

När vi studerat korna en stund (och de oss!) och konstaterat att de trivdes i det gröna gräset var det dags att tacka för oss och lämna gården. 

Tack Lovisa och Joakim, och era medhjälpare för en trevlig förmiddag!

Text Margareta Håkansson

I helgen har raku-ugnen gått varm hos Eva Weissbach i gamla skolan, där det har hållits en kurs i rakubränning. Kursledare var Marion Falk från Skåne, som jobbat med keramik i hela sitt vuxna liv.

Raku är en gammal japansk metod som ger speciella effekter i godset, som krackelering och skiftningar i en mängd färger och de fyra kursdeltagarna, vänner till Eva, experimenterade friskt med olika former och glaseringar. 

Rakubränningen sker i fem steg. Man utgår ifrån alster som man format och bränt tidigare i en vanlig keramikugn.

I första steget appliceras glasyr i olika kulörer och mönster.

I steg 2 torkas godset i en vedeldad ugn, vilken deltagarna själva byggt.

Sen ska de in i den speciella raku-ugnen där de ska brännas 20-30 minuter tills glaseringen smält ut.

När de tas ut därifrån uppstår den typiska krackeleringen i glasyren. Så bärs de med tång till en bädd av kutterspån.

Spånen antänds av den varma keramiken och en hink ställs över. Det som händer nu är att elden gör slut på syret inne i hinken och detta kallas reducering.

När godset tas ut därifrån ska det först antingen doppas i en balja med vatten eller – för större alster – viras in i en våt handduk. Slutligen putsas sotet bort med stålull och ytan framträder. Först nu kan man se vilken färg det blev. 

Många vackra saker med spännande färgskiftningar blir resultatet av helgens arbete. Den självklara frågan till Eva och Marion blir ju nu om de kan tänka sig att anordna en kurs även för Bråttensbyborna framöver. Och de gör de gärna om intresse finns.

Text: Barbro Johansson Bilder: Kjell Johansson

För ett och ett halvt år sen var Lennart Palm i Bråttensby bygdegård och höll en uppskattad föreläsning med titeln ”Från gravvalvsvarligt till dödskul” (se artikel från 28 september 2022). Nu har han varit tillbaka med del 2 på samma tema. 

Att ämnet är populärt framgick av att bygdegården var närmast fullsatt med 35 personer. Lennart Palm är musiker med adelsgravar som hobby och reser till synes outtröttlig runt i landet på jakt efter gravar som han dokumenterar. I nuläget har han koll på ett 60-tal gravar och det händer ibland att medlemmar ur Riddarhuset ringer och frågar om han vet var deras släkt har sina gravvalv. 

Gravvalv kan finnas under kyrkgolvet eller separat i en gravkulle eller gravhus på kyrkogården. Redan förra gången berättade han om hur svårt det ofta kan vara att hitta och få tillgång till gravvalven och de som är placerade under kyrkgolv är naturligtvis de svåraste, eftersom valven kan vara igenfyllda med sten och grus. Ofta har man heller inte förstått att ta vara på namnbrickor som anger vem som ligger i kistan eller ordna den miljö med stengolv och god ventilation som kistorna behöver. Detta trots att Begravningslagen säger att en grav ska ”hållas i värdigt skick”.

Hästskjuts till skolan

I sin forskning har Lennart Palm fått veta en hel del om de ofta färgstarka personer som ligger i kistorna. Norra Europas största gravvalv med guldplattor i taket och rymmandes sju kistor finns på Östra kyrkogården i Göteborg och tillhör familjen Seaton.

Det berättas att sonen Georg skjutsades med häst till skolan. Läraren tyckte dock inte att en elev behövde utmärka sig så mycket, utan att Georg kunde gå till skolan som de andra. Inga problem, Georg traskade till skolan precis som kamraterna. Det var bara det att bakom honom gick en betjänt och bar hans skolböcker. En kuriosa vad gäller graven är att Georgs syster Elinor placerades i sin makes familjegrav i Stockholm, medan maken ligger i sin hustrus familjegrav i Göteborg.

Margareta Hvitfeldt hade norsk härkomst. Hon grundade Hvitfeldtska skolan i Göteborg samt skapade en stiftelse med utdelningar till duktiga elever och lärare. Hennes likaså norske kusinson, Ivar Huitfeldt, var dock inte lika mån om sitt grannland, utan deltog i Danmarks försök att inta Sverige i början av 1700-talet, vilket misslyckades. 

I Onsala ligger Sveriges mest kände kaparhövding, Lars Gathenhielm, Lasse i Gatan, begravd. Han ligger i en marmorkista och benen är hopknutna med en sidennäsduk för att garantera att han inte ska gå igen.

En björn i kistan

Ett särskilt spännande öde fick adelsmannen Lorentz Kristoffer Stobée som har sitt gravvalv i Råda kyrka. Han var utbildad inom botanik och trädgårdsskötsel och bosatt i Lidköping med sin familj. Under det stora nordiska kriget i början av 1700-talet blev han satt att försvara fästningen i Viborg. Men efter att den intagits av ryssarna hamnade han, efter en sejour som parkanläggare i St Petersburg, i fångläger i Arkhangelsk, Sibirien. Därifrån fick han bud om att hans vän Gyllenroot hade lurat Stobées hustru att maken dött i Ryssland och hon hade då gift om sig med Gyllenroot. Stobée förstod nu att han måste ta sig hem, och han rymde, efter att först fått hjälp att ta död på en tam björn och lägga den i en kista som påstods vara Stobées. Längs vägen fick han vid ett tillfälle även klä ut sig till amma för att undkomma sina förföljare. Väl hemma i Lidköping kördes rivalen ut ur slottet och blev sedermera halshuggen, medan Stobée och hans Kristina levde lyckliga i alla sina dagar. 

Keruber och dödskallar

Efter att ha berättat om Bråttensby kyrkas två gravvalv (se förra artikeln 220928), avslutade Lennart Palm sin framställning med att visa bilder på vackra renoverade kistor tillverkade av trä, sten och koppar, med utsmyckningar av silver, guld och sammet. Statyetter och reliefer i form av keruber, dödskallar och den grekiske krigsguden Ares är vanliga, medan en mer ovanlig utsmyckning föreställer en ängel som blåser såpbubblor.

Någonstans i mitten av föreläsningen blev det paus med kaffe, te och sju sorters kakor, där varje styrelsemedlem, Christer, Eva, Börje, Ninni, Lars och Lotta, hade bidragit med varsin kaka, och vetebrödet kom från Lindströms bageri.

Barbro Johansson