Vi iBråttensby

Den 1Maj är det kosläpp hos familjen Hermansson på Guntorp kl: 10:00!
Vi bjuder på mjölk och bulle.
Alla hälsas varmt välkomna!
/EggvenaBråttensbyLanda LRF

Marita som visar bilder och berättade från Colombia.

Den 16 mars hölls årsmötet i Vi i Bråttensby och vi var många som hade letat oss till bygdegården denna torsdagskväll. Vi var lockade av att höra Marita Jonassons berättelse om sitt besök i Colombia. Marita är bråttensbybo sedan några år, bor i det lilla huset i Hagen och har sina hästar i hagen utanför.

Var det en semesterresa till Colombia som hon ska berätta om? Hon hade visserligen betalt hela resan själv, men det var ingen semester utan hårt arbete! Marita har vid två tillfällen, 2008 och 2010, åkt med Ankarstiftelsen till Colombia på volontärarbete. Båda gångerna var hon och de andra arbetarna stationerade i staden Leticia, en stad som ligger i södra delen i en smal flik av Colombia inkilat mellan Peru och Brasilien. Leticia ligger vid Amazonfloden och dit går inga vägar, utan det är båt eller flyg som gäller. Marita och hennes arbetslag åkte båt.

Ankarstiftelsen bedriver hjälparbete i många länder i Sydamerika, Afrika och Asien. Här i Colombia hjälper de till med skolbygge, vattenrening, tand- och läkarvård. Volontärarbetena utgick från Leticia och bodde på en flodbåt under några dagar i sträck. Det var ett spartanskt boende där ”sängarna” var hängmattor med myggnät runt omkring, ingen el och pannlampor.

Båten färdades tillsammans med en pråm, som innehöll klinik med läkare och tandläkare. Marita och hennes team fick hjälpa till med både sjukvård och som byggnadsarbetare. Första veckan var hon tandsköterska och fick assistera en spansktalande tandläkare (hon kan alla verktyg på spanska men inte på svenska!). Patienterna var indianerna som bodde längs floden och de behövde mycket hjälp med sina tänder. Men innan undersökningarna kunde börja fick de avlusas från ohyra och tvätta sig i floden! Indianerna hade väldigt dålig tandstatus och fick hjälp med att dra ut tänder, ibland rensa helt från tandrester och ge dem en protes. Marita berättade om en kvinna som köpt en tandbrygga på marknaden, men den passade inte så bra! Redan de små barnen hade dåliga tänder och fick sina mjölktänder utdragna för att slippa värk. Att tugga kokablad (kokain) fick ofta döva värken!

Efter arbetet på tandkliniken blev Marita byggnadsarbetare och målare. Ankarstiftelsen byggde med stöd av Radiohjälpen skolor utefter floden. När volontärarbetarna kom var bottenplattan klar, Ankarstiftelsen åker nämligen ut i förväg och förbereder byggena. Arbetarna murade, snickrade och målade tillsammans med lokalbefolkningen, som var väldigt intresserade och arbetsvilliga. En skola tog några dagar att bygga upp och därefter var det högtidlig invigning. Efter några intensiva arbetsdagar i 35 graders värme och hög luftfuktighet var det skönt att återvända till Leticia för att duscha och vila.

Efter tre veckor i Leticia besökte volontärarbetarna Colombias näst största stad, Medellin. Det är en stad med väldigt mycket kriminalitet och här fick Marita och de andra besöka barnhem, där barnen hade hämtats från gatan för att få ett drägligare liv. De fick också följa med hjälparbetare bland uteliggare och även besöka ett fängelse.

Som avslutning på resan i Colombia fick arbetsgänget några dagars rekreation i Santa  Marta vid Karibiska havet. Skönt med lite vila, men det dröjde inte länge förrän Marita började fundera på en ny hjälpresa, till skolorna som skulle byggas i bergen vid Santa Marta eller kanske ytterligare en resan till Leticia…

Vi var många som såg bilderna från Colombia.

Årsmötesförhandlingar

Årsmötet leddes av Christer Håkansson och det blev omval på samtliga poster. Styrelsen består av:

ordförande Christer Håkansson
sekreterare Tore Aronsson
kassör Börje Aronsson
ledamöter Eva Bayard, Ingrid Johansson och Lars Barkestedt
revisorer Dan Johansson och Sven Aronsson
valberedning Sune Johansson och Margareta Håkansson

På bilden ordförande Christer Håkansson, kassör Börje Aronsson, sekreterare Tore Aronsson, ledamöterna Ingrid Johansson och Lars Barkestedt.

Vid tangenterna

Margareta Håkansson

Kafferep i Bråttensby bygdegård söndagen den 19/2 kl.15.00

Revyprimadonnorna Alfhild och Signe kommer att underhålla oss och hjälpa till med att utse Bråttensbys godaste kaka.
Bidrag med en sats av din favoritkaka, helst med recept.

Så löd inbjudan från styrelsen för Vi i Bråttensby när det bjöds in till några timmars trevlig samvaro. Ca. 40 personer hade hörsammat inbjudan, gammal som ung. Någon kom gående, någon med färdtjänst men de flesta hade tagit bilen i gråvädret. Doften av nybryggt kaffe spred sig ända ut på den välfyllda parkeringen.

Efter att Christer Håkansson hälsat alla välkomna underhöll Alfhild och Signe en stund. En karltokig och en kaktokig Med Alfhild var det så illa att hon tvingats gå i hypnosterapi för att försöka bli av med sin last.Vi fick också höra om duons vedermödor med att få en hederlig gammaldags fika i “storstan.” Därefter var det dags att förse sig från det dingnande kakbordet. Inte mindre än 13 olika sorter fanns att välja bland. Det var Finska pinnar, Struvor och Strassburgare. Kerstins dubbla mandelkakor och Ylvas söta extraknäck för att bara nämna några. Många var vi som delade, för man ville ju orka smaka på så många olika som möjligt.

Allt smakade väldigt bra så det var inte helt lätt att utse Bråttensbys godaste kaka. Tur då att vi hade hjälp av Alfhild och Signe som efter konstens alla regler undersökt form, lukt och arom. Färg över och färg under, smulighet, torrhet och fuktighet m.m.Till slut kunde de meddela att: Vi har ett resultat………..

Vinnare blev kaka nummer 7 (Bettans skurna kaka) som bakats av Lisbeth Lindgren och hon belönades med 2 trisslotter. Alfhild och Signe fick var sin vårbukett som tack för hjälpen.

Ulla Brunngård hade tagit reda på hur ordet kafferep uppkommit och delade med sig av den kunskapen. Hon berättade också att ett riktigt kafferep kunde liknas vid en trestegsraket. Det skulle finnas 1. Vetebröd 2. Sju sorters kakor 3. Gräddtårta

Det enda som saknades denna gång var i så fall tårtan. (Men vem hade orkat den?) Kanske det blir tårtbuffé en annan gång.

Stort TACK till styrelsen och alla glada bagare.

Vid pennan: Margareta Kylén

Här kan du ladda ner vinnarreceptet Bettans skurna kakor.

Den 2 december samlades en större skara än jag sett innan på den årliga berättarkvällen. Brasan sprakade muntert i den öppna spisen och stämningen var varm och hjärtlig. Kvällen bjöd på en hel del skratt. Flera av dem från för mig ett lite oväntat håll.

Att Åke  var en sådan god historieberättare, visste jag inte! Denna gång hade Margareta Håkansson nämligen bjudit in Åke Brunngård och hans hustru, Ulla till  vår berättarkväll.

Vi började med att mätta magen, ty det var ju kvällsmatsdags. God ”tomtegröt”  och lika goda smörgåsar bredda vi till oss.  Vi som inte redan träffat vårt senaste ”tillskott” till Bråttensby invånarantal, kunde nu göra så.  Nämligen Lotta och Janne som till jul flyttar in i Östergården, Paul och Sveas Johanssons före detta hem i många år. Lotta ”tog” med sin mor Constance, som sedan länge bor på Liskaheden.

Personligen tycker jag det var riktigt roligt att Lotta och Janne, kom till en av Bråttensby´s begivenheter. Detta redan de flyttat in. Varmt välkomna ska ni vara.

Det var nu alltså 10 år sedan Paul Johansson tog initiativet till detta som nu blivit en tradition. En mycket lyckad och trevlig sådan. Som sig brukligt inledde Paul, berättandet. Flera av de medverkande antigen läste något skrivet, men också en dråplig bandinspelning lyssnade vi på. Ämnena växlade och det blev en del skratt, som sagt.

Efter de olika historierna blev det kaffe med kaka. Och historieberättandet fortsatte vi de olika borden. Det känns bra med dessa kvällar, att vi träffas och på detta sätt. Det håller liv i äldre kontakter och nya kan skapas.

Nu kan vi längre fram, se framemot nästa berättarkväll. Vi har lång tid på oss att samla på berättelser, händelser och roliga tilldragelser…

Jag riktar också ett varmt tack till de som ordnar och fixar. Tack för god spisning och Er tid och engagemang.

Anna på Nordgården

En sommardag 1931 tog sig en retsam liten femåring för att reta sin morfars bin. Bikupan stod vid stugväggen och pojken ställde sig om hörnet med en lång pinne, som han petade i halmkupan med. Ett bi lyckades dock spåra upp marodören och sticka honom på näsan. När morfadern fick veta vad pojken gjort fick han stryk, och så hade han inte bara ont på näsan utan svårt att sitta också.

30 personer kom och lyssnade på Olle Ekman

Pojken hette Olle Ekman och är numera 91 år, och denna barndomshändelse blev, tvärtemot vad man kunnat tro, början på ett långt liv som hängiven biodlare. Under årens lopp har Olle byggt upp en gedigen kunskap, som han förmedlar genom besök i skolor och på kurser till blivande biodlare och – i detta fall – för intresserade åhörare en kväll i Bråttensby bygdegård.

En färgstark morfar

Trettio personer hade kommit till bygdegården den 2 november och ordförande Christer Håkansson hälsade alla välkomna. Olle började med att berätta om sin barndom. Han föddes i ett fattigt hem i Algutstorp. Pappan var lungsjuk och lades in på sanatorium, och för att inte riskera att de fyra barnen skulle hamna på socknen placerade mamman ut några av barnen hos släktingar. Olle fick komma till morfar och mormor och där växte han upp. Morfadern hade en gång skrämt några lingonplockande damer på flykten genom att härma en älg och därefter tagit de kvarlämnade lingonen, vilket gav honom öknamnet ”skräm ijôl”. Som ung hade han jobbat som rallare och bland annat varit med och byggt järnvägen mellan Herrljunga och Borås. Arbetet var tungt och lönen låg; 14 dagars arbete kunde ge en krona i lön åt hela rallarlaget på elva personer. Olle berättade om morfaderns naturintresse, hur de var ute på fisketurer eller smög ut på tjäderspel tidiga sommarmorgnar.

De nyttiga bina

Biintresset fick Olle således från sin morfar och 1940 var han med och startade Vårgårdatraktens biodlarförening, där han fortfarande är aktiv. Det är viktigt med bin, menar Olle, och därför är han ute i skolor och berättar om bin för barn i årskurs 2 och 4. Förutom att bina pollinerar växter och producerar honung kan de bli vår räddning när allt fler bakterier blir antibiotikaresistenta. Nyslungad honung är nämligen effektivt bakteriedödande, beroende på de mjölksyrabakterier som finns i binas honungsmagar. Nu pågår forskning på Lunds universitet om hur dessa bakterier ska kunna användas medicinskt, och resultaten har varit positiva (Läs mer på: http://www.lu.se/article/kan-bi-bakterier-ersatta-antibiotika). Även propolis, kittvaxet som bina använder för att laga sina bon, är hälsosamt, ”25 gånger starkare än pencillin”, enligt Olle.

Bigubbar och -kärringar

Olle Ekman berättade med stor inlevelse

Olle visade foton och berättade om ”bigubbar” han mött under årens lopp. Det fanns de som aldrig hade några skyddande kläder utan hanterade bina i alla moment utan att bli stuckna. En av dem tog en gång hand om en bisvärm som krupit in i ett golv och öste upp dem med bara händerna. Hans knep var att då och då blåsa röken från en brinnande tjärsticka över bina för att hålla dem lugna. En annan bigubbe lärde Olle knepet att i början på säsongen mosa några drönare och gnida in händer och ansikte med sörjan. Själv menade han sig ha ”ett avtal” med bina som innebar att han fick vara ifred för stick. Annars är det egentligen bara nyttigt med bistick, sa Olle, och bigubbar är i allmänhet pigga och friska. Förutom att Olle själv är ett strålande exempel på detta fick vi höra om en 96-årig biodlare, som var ute på gammaldans tre gånger i veckan.

Förutom risken för bistick är biodlare i farozonen när det gäller att hämta hem svärmar som har satt sig på besvärliga ställen. Mats i Hagen skulle hämta ner en svärm från ett äppleträd, och i gräset under hade han lagt en rökpust, som han lånat av Olle. Det bar sig så illa att han ramlade ner och när Olle kom fram och frågade hur det hade gått, så svarade han: ”Bedrövligt, din pust är platt!”

Olle ville också slå ett slag för ”bikärringarna”, hustrurna som ofta var de som fick göra jobbet, medan bigubbarna tog åt sig äran. Idag blir det alltfler kvinnor som ägnar sig åt biodling.

Lôta-bin

Vi fick även lära oss ett nytt ord – lôta-bina (lott-bin). När en kupa svärmar bildas ett nytt samhälle, och det vill många ha. Regeln var då att det fanns tre stycken som hade rätt till svärmen: den som ägde de bin som svärmade, den som ägde marken där svärmen satte sig och den som hittade svärmen. Om detta var tre olika personer så fick de rätt till en tredjedel var av svärmen, vilket sedan fick lösas på något praktiskt sätt. Det var alltså den lotten som var lôta-bina.

Christer avtackade Olle med en vädermätare

Bland publiken fanns både aktiva, före detta och blivande biodlare, och Olle fick svara på en hel del frågor. Margareta och Berit hade hand om kaffet och bjöd på smörgåsar och äpplekaka.

Tack alla för en trevlig kväll!

Barbro